Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Johan Banérs fälttåg - Johan Banérs död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Christina.
slag var på färde. Omedelbarligen derpå firades bröllopet, men knappt
var vigseln slut, så kommo underrättelser om fienden, hvilka gjorde,
att brudgummen lemnade brud och bröllopsgäster och skyndade bort.
Det var då, som han hindrade Piccolomini att kasta sig öfver hertig
Georg. När Piccolomini åter måste vända sig mot söder, kom Banér
tillbaka till Arolsen och hemtade sin brud. Hela hären stod uppstäld,
och det sköts med alla kanonerna, när Banér mottog henne.
Emellertid fick han icke länge njuta sammanlefnaden med denna
sin tredje hustru. Man talade till en början om förgift, som han skulle
hafva erhållit vid ett gästabud föregående höst i Hildesheim. En
fransysk munk sades hafva förgiftat vinet, och man såg i de många
derefter timade dödsfallen bland deltagarne i dryckeslaget bekräftelsen på
sägnen. Två dogo nemligen kort efter gästabudet, prins Christian af
Hessen Kassel och grefve Otto af Schaumburg. Hertig Georg af
Lüne-burg dog den 10 April, en månad före Johan Banér.
Salvius skref härom till Johan Oxenstierna: »Jag vet icke, om det
är förgift. Ty genast efter dryckeslaget kände han de första smärtorna
och de voro i högsta grad häftiga .... jag fruktar, att Gud, sedan
andra blifvit straffade, nu beslutat straffa oss för de oerhörda och mer
än barbariska brott, som i detta krig ostraffadt begås.» Salvius
åberopade i sitt bref Grubbe. Johan Oxenstierna svarade: »De veneno
(förgift) vill jag icke hoppas; men utsväfningar i dryck, som Grubben
förmäler, äro venenum nog för dem, som sådana sjukdomar äro
underkastade. »
Sannolikt ligger ock i detta yttrande uttalad den verkliga orsaken
till den store fältherrens död. Vin och qvinnor voro hans svaga sida,
och han kastade sig lika ytterligt in i det vildaste dryckeslag som han,
när krigstrumpeten ljöd, var den förste att möta faran.
Till sist må vi omtala, huru fienden anföll Banér med vapen, hvilka
kunnat vara farligare än kulor och krut, om den tidens svenskar varit
lika den tidens tyskar. Genom en frände till hans första fru erbjöds
honom, då han 1639 inträngde i de kejserliga arflanden, Glogau och
Sagan med riksfurstlig värdighet, om han ville medla enskild fred mellan
Sverige och kejsaren. Johan Banér lyssnade icke på detta förslag, icke
ens när anbudet ännu mer lysande förnyades. Det var sista vintern
som han lefde. Då erbjöd man honom öfverbefälet öfver österrikiska
hären mot turkarne, en årlig aflöning af 40,000 dukater och ett
riks-furstendöme, om han ville lemna Sveriges tjenst. Man var alldeles
säker, att denna frestelse skulle vara Banér för stor. Men han vägrade.
Då trodde man att hans vägran var låtsad, och grefve Trautmansdorff
yttrade: »Bara prat, idel halmeld, 40,000 dukater om året kunna nog
förblända en menniska.»
Men Johan Banér bländade de icke. Han dog trogen sitt
fosterland, obesegrad af fiendens frestelser liksom af hans svärd. Hans
fasthet och okufliga mod äro väl uttryckte genom den Herkulesbild med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
