Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Kriget mot Danmark - Freden i Brömsebro den 13 Augusti 1645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
Christina.
vara väl försäkrad, att jag intet högre åstundar, än att med tacksamhet
förskyllat mot eder, eder hustru och barn, på det att jag må i verket
bevisa mig alltid vara och förblifva in till min död
eder väl benägna Christina.»
Den unga drottningen var således den 20 Juni visserligen böjd
för att nedstämma sina anspråk och fordringar, men hon sluter sig
dock förtroendefullt till den erfarne rikskansleren och lemnar honom sà
godt som öppen fullmakt. Men fyra dagar gingo icke efter
nedskrifvandet af detta bref, så skref hon ett nytt, dateradt Upsala den 24
Juni, hvari hon säger sig »finna dagligen så stora svårigheter i
fortsättandet af kriget», att det vore att räkna för mycket på lyckan, om
man icke antoge de nu erbjudna vilkoren. Hon uttalar sin fruktan,
att man genom allt för öfverdrifna fordringar skulle afbryta fredsverket,
då alla, både svenskar och främlingar, skulle skjuta skulden »på allas
vår outsläckliga äregirighet, den der sig på sjelfva orättvisan grundade
och intet annat mål hade än begär att herska».
Hon framhåller äfven sin fruktan, att holländarne, på hvilka hon
icke fullt litade, skulle söka att blifva arbitri belli et pacis (domare
öfver krig och fred), men det sista och förnämsta skälet var — säger
hon — »att tillfredsställa samvetet, så att man må kunna för Gud och
all verlden betyga, att man sig till alla skäliga fredsmedel
aekommo-derat hafver».
Med hvilka känslor Axel Oxenstierna skullé mottaga detta sista
och flera derefter följande bref i samma riktning från sin drottning,
kan man lätt föreställa sig, och det var en lycka fcr Sverige, att dess
sak fördes af en sådan man som han. En annan skulle må hända
genom att bokstafligen lyda drottningen släppt efter mera än som behöfts.
Likvisst hade hans mening mäktiga anhängare i rådet, såsom Jakob De
la Gardie och Per Brahe, hvilka båda önskade, att man skulle begagna
sig af tillfället. Äfven adeln i det utskott af ständerna, som kort
efteråt sammanträdde i Stockholm, yrkade detsamma.
Men prester och borgare i detta utskott slöto sig till drottningens
åsigt att sluta fred på billiga vilkor, och denna åsigt blef äfven den
gällande i rådet. Till följd härutaf bundos händerna både på krigare
och underhandlare. Genom Axel Oxenstiernas klokhet och lugn blef
dock freden visserligen icke så fördelaktig som den kunnat blifva, men
vida fördelaktigare, än den unga drottningen väntat. Han dolde
innehållet af drottningens bref och höll god min, tills medgifvandena från
fiendens sida voro gjorda, uppsättande sjelf med egen hand de vigtigaste
akterna. »Den som haft tillfälle att läsa» — säger Arckenholtz — »de
register och akter rörande fredsunderhandlingen i Brömsebro, hvilka
finnas i de svenska arkiven och utgöra en stor volym, skrifven till
största delen med den store kanslerens egen hand, skall lätt finna, att
det är ett mästerverk i sitt slag.»
Ändteligen i början af Augusti var man ense om vilkoren. Sverige
erhöll oinskränkt tullfrihet i Sundet och Belterna, och den skulle gälla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
