Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Kriget mot Danmark - Freden i Brömsebro den 13 Augusti 1645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fred med Danmark i Brömsebro 1645.
äfven för finska, lifländska, pomerska och wismarska skepp. Danmark
afträdde till Sverige Jemtland med Herjedalen, Gotland och Ösel samt
till säkerhet för tullfrihetens iakttagande Halland på trettio år, och
skulle då antingen detta landskap eller något annat, som Sverige kunde
finna deremot svarande, öfverlemnas till framtida säkerhet.
Med afseende på Bremen, som Königsmarck bemäktigat sig, men
som Christian ville hafva för sin andre son prins Fredrik, måste
Christian låta sina anspråk fara.
Sedan fredsbrefven voro skrifna, möttes underhandlarne på sjelfva
bron öfver den lilla gränsbäcken, och här utvexlades brefven, och
na-borikenas ombud tryckte hvarandras händer till vänskap för framtiden.
Det låg dock i sakens natur, att i Danmark, om ock bland de förnäme
herrarne den åsigten gjorde sig gällande, »att Sverige nu egentligen
icke fick annat, ärx hvad Danmark förut tagit från Sverige» — likväl
bland det stora flertalet förlusten af så många landskap skulle
kännas bitter.
Lifligast brann grämelsen och harmen hos den gamle konungen.
Detta krig kostade hans rike vida mer, än hvad en gång Elfsborgs lösen
kostat Sverige. Men det var nu så, att den störste och ypperste af
de danske Oldenburgarne, hvilka uppträdt med och sent velat släppa
anspråken på Nordens trenne kronor, skulle smaka hela bitterheten af
århundradens felslagna förhoppningar. Det hat folken emellan, som
alstrades under unionsstriderna och som sedan under de följande
krigen närts, brann högt i den konungslige gubbens barm och gaf sig
stundom luft, såsom då han utropade, när han höll sin sonson öfver
dopet: »Måtte du en gång trycka svensken, som du i dag har tryckt
mina gamla armar!» Sonsonen blef ock i sin ordning konung i
Danmark och sökte väl »trycka» svensken, men andemeningen i Christian
IV:s önskan gick icke i fullbordan, ty Sverige behöll hvad det tagit.
I Stockholm var naturligtvis sinnesstämningen motsatt. Den från
Brömsebro återvändande rikskansleren belönades af drottningen med
grefvevärdigheten. Det hade länge varit på tal. »Förgången torsdag,
som var den 27 November» — skrifver Bengt Baaz till pfaltzgrefven
— »har det kommit till verkställighet och fullbordan med
rikskanslerens grefvevärdighet.» Det skedde med mycken högtidlighet i
»Fyrkanten» på slottet*) i närvaro af riksens råd, flere högre befälhafvare,
som befunno sig i Stockholm, och andra herrar.
Först talade drottningen— »mascule et quidem ad
admiratio-nem» 2), skrifver Bengt Baaz. — Emedan drottningens ord tillhöra
historien om en man, hvars minne är ett af våra största och skönaste, må vi
anföra något af dem. Sedan hon inledningsvis talat om anledningen till
grefveståndets inrättande, yttrade hon: »och efter nu gifs mig genom Guds
*) Ett rum der drottningen plägade mottaga större samlingar af menuiskor,
rådet, främmande sändebud o. s. v.
ä) Manligt, så att det till och med väckte förundran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
