Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Carl Gustaf Wrangels fälttåg - Baiern ingår stillestånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Gustaf Wrangels fälttåg 1646.
133
sachsiska kretsen och sjökanten», gick han från Franken till Böhmen,
der han förenade sig med Wittenberg från Schlesien och började
belägra Eger.
Vid ett infall i Böhmen — hette det i den ofvannämnda
instruktionen, som är daterad den 7 April 1647 — hade man Mähren och
Österrike för sig, Schlesien på sidan och Meissen bakom sig. Man vore
visserligen temligen aflägsnad från sjökanten, men man hade dock
starka besättningar, nemligen i Schlesien vid Odern Glogau, i Mähren
Olmütz, Iglau och Neustadt, i Meissen Leipzig, i Thüringen Erfurt
samt dessutom de fasta platserna vid Weser och i Mark-Brandenburg
samt vid Elben, så att det vore föga likt, att fienden skulle kunna
bryta deremellan och tränga med synnerlig makt åt kusten. På detta
sistnämnda skulle fältmarskalken framför allt hafva uppmärksamheten
fästad och derföre hafva synnerlig vård om de tvänne sidohärarne,
under Wittenberg och Königsmarck.
Sedan Wrangel stannat vid Eger, som var en vigtig ort och väl
försvarad, blef det de kejserliges uppgift att komma staden till
undsättning. Men den mäktige kejsaren med sina outtömliga hjelpkällor
började nu komma i allt större förlägenhet. Väl hade han fått folk
på benen, så att han hade en här, men frågan var, huru han skulle
få ett hufvud för hären. Hans broder, erkehertigen, var ledsen vid
kriget, Gallas dog vid denna tiden, Hatzfeld hade förlorat allt anseende.
Vi kunna göra oss ett begrepp om nöden, då kejsaren måste finna sig
uti att sätta en protestantisk öfverlöpare i spetsen för sin katolska här.
Denne öfverlöpare var Melander, som vi känna sedan Johan
Baners tid. Han utnämndes af kejsaren till grefve af Ilolzapfel och kallar
sig sjelf i sina bref med detta namn. Han skötte emellertid sitt kall
med kraft och befriades från allt beroende af krigsrådet i Wien.
Kejsaren såg med glädje en bättre anda utbreda sig i hären och följde
sjelf med på tåget till Eger.
Men om ock den nye befälhafvaren icke som Gallas och Hatzfeld
måste mottaga befallningar från hofrådet, så var dock fortfarande dettas
ordförande kejsarens gunstling och förmådde genom sina enskilda
inflytelser utverka, att hären på sitt tåg tog en två dagars omväg kring
gunstlingens gods, hvarigenom en dyrbar tid förlorades. Ty då man
nalkades Eger, hade staden tre timmar förut fallit i svenskarnes händer.
Nu blef det fråga om att återtaga Eger, men det lyckades icke.
I två månader från den 7 Juli, då de kejserlige ankommo, och till den
8 September, lågo de sida om sida med hvarandra, visserligen under
ständiga skärmytslingar, men utan någon afgörande strid. Den tappre
Helmut Wrangel var en gång nära att taga kejsaren sjelf till fånga.
Det var vid ett nattligt infall i det kejserliga lägret, då svenskarne
kommo ända fram till kejsarens boning, så att denne i blotta
nattkläderna måste söka rädda sig med flykten åt andra sidan. Vid ett
annat tillfälle öfverraskade de kejserlige svenskarne, hvilka förlorade
flera hundra man och deribland den tappre Helmut Wrangel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
