Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Carl Gustaf Wrangels fälttåg - Baiern ingår stillestånd - Slaget vid Zusmarshaussen den 7 Maj 1648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 s
Christina.
Det var Montecuculi och Johan de Werth, som verkstälde dénna
öfverraskning. Den senare, en fattig bondeson, hvilken genom
tapperhet och glänsande bedrifter stigit från simpel ryttare till de
befälsplatser, der vi under de senare åren funnit honom, hade efter Maximilians
af Baiern stillestånd med kejsaren försökt att locka hela den baierska
hären med sig till kejsaren, men anslaget upptäcktes och han
nödgades, åtföljd af några få tjenare, som fogelfri fly från Baiern öfver
böhmiska gränsen till det kejserliga lägret. Kejsaren mottog honom gerna,
upphäfde Maximilians dom och gjorde honom till general öfver det
kejserliga rytteriet. Skriftvexlingen med anledning häraf ökade det
spända förhållandet mellan kejsaren och hans gamle bundsförvandt.
Men det var ej blott fältöfverstarne, som fattade missnöje med
Maximilians overksamhet. Hela den katolska verlden fann det i hög
grad både besynnerligt och oklokt. Jesuiterne arbetade också
oförtrutet på stilleståndets uppsägande och ett återknytande af det gamla
förhållandet till Österrike, och det lyckades. Maximilian uppsade
plötsligt stilleståndet, ingick nytt förbund med kejsaren och skickade sin
här till hans undsättning.
Slaget vid Zusmarshaussen den 7 Maj 1648.
Nu blef svenskarnes ställning ytterst brydsam. De kejserliga och
baierska härarna tillsammans voro nära tre gånger så starka som den
svenska. Wrangels ställning mot denna öfvermakt liknade Johan
Banérs vid Torgau, då han måste rädda sig genom sitt ryktbara återtåg.
Äfven nu fans ingen annan utväg än att draga sig tillbaka och skaffa
förstärkning, dels från Königsmarck och hessarne, dels från
fransmännen, ehuru man i Sverige var högeligen missnöjd med dem och
regeringen till och med afstyrkte en förening med dem.
Wrangel drog sig från Böhmen in i Meissen, skickade Wittenberg
till Schlesien och gick vidare vester ut till Westfalen. Men af de
väntade förstärkningarna kommo endast några regementen från
Königsmarck, hvilken sjelf qvarstannade vid Rhen. Faran växte i samma
mån som de kejserlige nalkades med sin öfverlägsna makt. I
allmänhet var man icke rätt belåten i hären med Carl Gustaf Wrangels
öfver-befäl. Han var, tyckte man, temligen ung, dertill högmodig och
egensinnig, framför allt icke frikostig. Wrangel sjelf klagade hos regeringen
öfver Königsmarcks olydnad, men i ett bref till Torstensson af den xo
November 1647 berättar han, det drottningen befalt honom att
iakttaga ett godt comportement (uppförande) mot Königsmarck och ej
gifva anledning till missämja och afund. Torstensson fann icke, att
Königsmarck haft något skäl att blifva stött, »ty af hufvudet måste allt bero».
Svenskarne, som redan ansågos förlorade, räddades derigenom, att
Melander i stället att gå rakt på dem vände sig mot Hessen. Den
allmänna åsigten är, att han gick mot detta land af hämndlystnad,
och det skäl, som han sjelf anförde, att de baierska trupperna icke
ville aflägsna sig längre från sitt land, bidrager icke att försvaga tro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
