Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Westfaliska freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Westfaliska freden den t4 Oktober 1648. 155
der, under det att ofördragsamheten mot olika tänkande gränsade till
det otroliga. I denna sistnämnda omständighet låg till en stor del
orsaken ej blott till de grymheter, som utöfvades, utan äfven till
krigets förlängande.
Eländets ytterlighet stegrade längtan efter ett slut, och svenskarnes
framgångar tvungo till slut kejsaren att äfvenledes möta vid
underhandlingsbordet. Det var Banérs och Torstenssons svärd, som
åstadkom detta under. Först underhandlades länge om sjelfva
förberedelserna till ett fredsmöte, men först mot slutet af 1641 kom man så
långt, att man var ense om dessa, och ett allmänt fredsmöte
beramades till sommaren 1643. För att undvika rangtvister skulle de svenska
ombuden underhandla i Osnabrück, de franska i Münster.
Den svenska regeringen stadfästade denna öfverenskommelse, och
fohati Oxenstierna, rikskanslerens äldste son, jemte Adler Salvius
utså-gos till Sveriges ombud. Men ett par år gingo, innan de öfriga
makterna gifvit sin stadsfästelse på öfverenskommelsen och kejsaren dröjde
längst. När så ändteligen de särskilda makternas ombud hunno
ankomma, hvilket skedde icke under loppet af en eller annan månad,
utan under loppet af år 1643 och år 1644 — af de svenska ombuden
kom Adler Salvius den 17 November 1643 och Johan Oxenstierna den
27 Mars 1644 — så skulle då underhandlingarna begynna.
Men först förnöttes tiden med fullmakts- och rangfrågor — såsom
rättigheten att bära titeln excellens, om försätet på sammanträdena,
platsen för sändebudens vagnar vid processioner o. s. v. — och så kom
Sveriges krig med Danmark. Först i November år 1645 efter
Torstenssons segrar kom man rätt i gång. Frankrikes ombud voro d’Avaux
och Servien. De voro oense och utgåfvo flygskrifter mot hvarandra,
hvarför hertigen af Longueville skickades om sommaren 1645 att
återställa enigheten och blifva Frankrikes förnämsta ombud. De kejserlige
ombuden voro grefve Ludvig af Nassau, grefve Auersberg och
kammarpresidenten Vollmar. De voro de förste som kommo till mötet.
Äfven från Spanien, Holland, påfven och Venedig infunno sig
ombud, det sistnämnda såsom medlare. Danmark ville ock, som vi
veta, uppträda såsom medlare, men emot Sveriges önskan. I
regeringens här ofvan anförda bref till Torstensson heter det: »Bägge
(Österrike och Danmark) låta utbrista sin ovilja emot oss, särdeles
Danmark, som under sken af medlare inmängt sig i fredstraktaten. Nu,
då denna är så vida bragt, att preliminärerna äro slutna och medlaren
borde söka befordra sjelfva traktatens begynnelse, väpnar han tvärt om
till lands och vatten, drager sitt folk tillsammans under sken af att
dämpa Hamburg, men i sjelfva verket för att skrämma och uppträda
såsom väpnad underhandlare.» När sedan kriget mellan Sverige och
Danmark begynte, hemkallades de danska ombuden.
De svenska ombuden voro derutinnan lika de franska, att de ej
drogo ens. Johan Oxenstierna, ättlingen af en lysande slägt och
dertill son af den store rikskansleren samt sjelf riksråd, ville icke gerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
