Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Westfaliska freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 s
Christina.
lyssna till några råd af Adler Salvius, mannen af folket, som bragt sig
upp till den höga och vigtiga ställning, han nu intog. Grefve Johan
erkände väl de utmärkta egenskaperna hos mannen, men enskildt kunde
han icke betrakta honom annat än som en uppkomling, och hans af
naturen häftiga lynne gjorde honom ock må hända i hög grad ömtålig
och lättretlig. Adler Salvius synes äfven å sin sida hafva varit mera
ömtålig och rent af retsam, än man af en person med hans mångåriga
erfarenhet och menniskokännedom hade bort vänta.
Redan 1641, medan Johan Oxenstierna befann sig i Stralsund och
Salvius i Hamburg, utbröt osämjan dem emellan. Den senare yttrade
i ett bref, att man borde gifva titeln »Illustrissime et
Excellen-tissime» åt dåvarande svenska sändebudet i Paris, Hugo Grotius.
Oxenstierna uppfattade nu saken så, att Salvius härigenom ville låta
honom förstå, det han sjelf borde komma i åtnjutande af
excellenstiteln såsom redan utnämnd till Sveriges andre ombud vid
fredskongressen och sålunda Johan Oxenstiernas embetsbroder.
Denne gaf ett bittert svar och förklarade, »att han icke ansåge
honom nog lämplig att gifva sig rättelser» — och Salvius afbröt
skrift-vexlingen, sägande sig vid ett annat tillfälle vilja utveckla sig tydligare.
Tvisten stillades genom rikskansleren, men af Salvii samtal med de
franska ombuden, hvilka inberättade dem till sitt hof, synes han hafva
burit ett ständigt horn i sidan till sin högförnäme embetsbroder. År
1643 utbröt missnöjet å nyo af andra orsaker. Salvius misstyckte, att
Johan kallade sig caput legationis, att han bad honom fara förut till
Osnabrück för att ombesörja rum o. s. v. De nämnda franska
ombuden berätta: »Salvius gör ursäkter och säger, det han och Rosenhane
göra allt möjligt för att tämja denne man (Johan Oxenstierna), men
man borde taga i betraktande, att han vore den förnämste af dem
båda, att han vore riksråd och hvad som vore än värre (det är hans
egna ord) rikskanslerens son. Rosenhane ryckte på axlarne vid detta
tal . . . Salvius tillägger, att de skrika mot hvarandra som advokater i
rummet, der Oxenstierna nödgats för en tillfällig opasslighet intaga
sängen, men att de derefter gemensamt skynda till dryckesbordet.»
Schering Rosenhane var under åren 1642 —1645 svensk resident i
Münster och förvärfvade såsom sådan allas aktning och vänskap på
samma gång som han bibehöll sin drottnings förtroende. Han var en
man med stora kunskaper, mycken språkkännedom och behagliga
um-gängesgåfvor samt var till sitt väsende lugn och jemn, hvarför han kom
väl öfver ens med både Johan Oxenstierna och Adler Salvius.
Den gamle rikskansleren vållades icke litet bekymmer af dessa
trätor, hvilka man hufvudsakligen känner genom hans bref till sonen.
Och dessa bref andas de ädlaste tankar och en fördomsfrihet och
oegennytta, som gör att man utan tvifvel kan skänka den gamle mannens
åsigt af saken och de båda tvistande fullt förtroende.
»Han kände Salvii lynne och sätt att skrifva sedan dennes
ungdom, och äfven sonen borde af Salvii skrifvelser till Johan Banér,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
