Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Westfaliska freden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Westfaliska freden den t4 Oktober 1648.
149
spottarens dörr. Gå du på din sida rätt fram, i medgång ej stolt, i
motgång ej försagd. Qvälj dig ej öfver det, du ej kan hjelpa eller
öfver menniskors vankelmod. Vet, att den som står högt måste tåla,
att vinden blåser från alla håll.»
Grefve Johans anhållan om afsked beviljades icke. På hans
klagan deröfver för fadern svarade denne, att han icke kunde mot
drottningens vilja yrka derpå. »Käre son» — skrifver han — »hafver du
tråkat så länge och insupit så mycken förtret, så tråka ännu en liten
tid! Bed Gud och haf tålamod! Var viss, att ock jag har min dryga
del och till hjelp deremot endast Gud och samvetet. Tag du samma
sköld och låt Salvius sedan missbruka sin makt. Laga blott, att eder
ovänskap icke öppet utbrister eller skadar vårt fädernesland!»
Under sådana förhållanden mellan de svenska ombuden å ena
sidan samt mellan dem och drottningen å den andra fortgingo
underhandlingarna. Dock voro icke Johan Oxenstierna och Salvius öppna
fiender, såsom fallet var med de franska ombuden. Att Salvius med
all sin fina slughet, om han ock vunnit drottningens gunst, icke vann
allas, framgår af Serviens yttrande, »att om han hade valet mellan de
båda svenska ministrarne, så ville han hellre hafva att göra med grefve
Oxenstierna än med Salvius, emedan det vore lättare att öfvervinna
den förres ojemnheter än att gifva stadga åt den senares mjukhet».
Till belöning för sina tjenster blef Adler Salvius i Mars 1648
riksråd, en belöning, som till följd af sin natur väckte mycket uppseende
och särskildt för Oxenstiernorna måste vara oangenäm. Rikskanslerens
uppförande var dock äfven vid detta tillfälle i allo värdigt.
Rörande sjelfva fredsvilkoren och frågan om Sveriges ersättning
framgår rikskanslerens åsigt af hans bref till sonen i November 1645.
»Denna vår ersättning» — skrifver han — »måste försigteligen drifvas.
Hållen eder först vid universalia (det allmänna) om vår rätt, för
hvilken vi efter Pragerfreden blifvit tvungne att fortsätta kriget. Kommer
det till enskildheter om ersättningen, så låten dem först bjuda. Men
upprepa de det vanliga om ersättning af krigskostnaden i penningar,
så sägen dem, att en sådan blir omöjlig, så för storleken som
betalningsterminerna och säkerheten.»
»Vi måste hafva en real compensation (ersättning i afträdda land),
så stor, att den kan bära sig sjelf, och så belägen, att den kan vara
Sverige nyttig. Nämnen Pomern, stiftet Cammin, Wismar, Bremen,
flera stift i nedersachsiska och westfaliska kretsarna, så ock Schlesien.
Kommen I till verklig negotiation, så må I låta falla efter handen först
stiftet Magdeburg, så Halberstadt, så Minden och Osnabrück, hållande
fast vid Pomern, Cammin, Wismar, Bremen och Verden, allt såsom
län af tyska riket. På sistone må I samtycka, att Kurbrandenburg
förnöjes i Schlesien för hvad det förlorar i Pomern, liksom ock kejsaren
bör förbindas att ställa danska konungens son hertig Fredrik till freds
för Bremen och Verden.»
Pomern helt och hållet var för den statskloke och fosterlandsäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
