Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Rådet - Rådet i äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Christina,
icke intaga någon i rådet utan efter hela rådets hörande, ej utfärda
privilegier eller friheter utan med råds råde, ej pantsätta eller afträda
någon del af riket samt ej begynna krig eller draga utländska trupper
in i landet utan rådets samtycke. Under konungens frånvaro skulle
riksstyrelsen föras af fyra bland riksrådet, två andeliga och två
verldsliga, dem konungen egde utse och hvilka äfven skulle förestå riket,
när konungen afginge, intill dess ny konung blifvit- väld. I allmänhet
bibehöll rådet under unionskonungarne den myndighet, det under
nästföregående tidsskifte tillvällat sig.
Gustaf I åter visade mindre benägenhet att erkänna rådets
myndighet. År 15*7 uteslötos ur rådet de andelige ledamöterne, och då
de verldslige, på grund af den i deras ed uttryckta förbindelse att
tillse, »det konungen och folket ömsesidigt höllo de eder, hvilka de
hvarandra svurit», ville uppträda såsom medlare mellan konungen och folket,
i stället att endast vara den förres rådgifvare, så blef vid herredagen
i Örebro 1540 ett nytt formulär för riksrådseden antaget, med
ute-lemnande af de anförda uttrycken. Vid Johan III:s kröning 1569
bestämdes riksrådens antal till 24, men enligt riksdagsbeslutet i
Stockholm den 17 Juni 1602 inrättades en ständig rådkammare med 12
ledamöter, hvarjemte stadgades: »Efter tillförene mycken villa och oreda
deraf kommen är, att de, som rådspersoner hafva varit, icke hafva
velat allenast råda, såsom deras embete kräfde, utan ock regera, derföre
hafva vi här så beslutit, att deras makt och myndighet skall icke
vidare sträcka sig, än som lagboken säger, att de skola råda konungen
till det, som de veta, för Gud, vara honom och hans rike gagneligt
och nyttigt, och det ej efterlåta för veld, skyldskap, svågerskap eller
vänskap. Dernäst skola de styrka honom till all riksens rätt, och till
det sista skola de allt lönligt hålla, som konungen vill lönligt hafva.»
Det var den kraftige och sjelfrådige hertig Carl, kort derefter Sveriges
konung Carl IX, som förestafvat detta beslut, hvarigenom rådet åter
nedsattes från en afgörande till en rådgifvande myndighet.
Det dröjde likväl icke längre än till nästa regentombyte, innan
rådet återvann sin plats såsom medlare mellan konungen och folket.
I Gustaf Adolfs försäkran den 23 December 1611 förband sig
konungen att bibehålla Sveriges råd och ständer vid sina välfångna friheter
och privilegier; till de fem höga riksembeten, öfriga riksråds- och
kammarråds-, lagmans- och ståthållareembeten samt till de förnämsta
kommendantsbefattningarna utnämna endast adelsmän; icke stifta ny
lag eller gammal, förändra eller afskaffa utan riksens råds och menige
ständers ja och samtycke; icke heller »låta några på- eller förbud utgå
eller ordningar göra, som meniga riket angå, det vare sig med
krigs-hjelper, gärder, tullar eller vexlar, eller andra pålagor, samt ock
utskrivningar till riksens värn och försvar», utan riksens råds vetskap
och råd samt »deras samtycke, som vederbör»; ej betunga ständerna
med många herredagar, utom vid uppkommande behof deraf samt,
sedan riksens råd öfvervägt och »samtyckt» orsakerna till ständernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
