Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Rådet - Johan Banér - Axel Banér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rådet.
211
och standarer om hans segrar, och mer än 80,000 fiender föllo under
de fälttåg han ledde.
Till sitt yttre var Johan Banér så lik Gustaf Adolf, att han någon
gång med honom förvexlades, hade fyllig och stark kroppsbyggnad,
stolt och reslig växt samt regelbundet, uttrycksfullt ansigte, med
mörkblå ögon, blixtrande af snille. Till lynnet var han i allt en
ytterligheternas man. Vid underrättelsen om Gustaf Adolfs död blef han så
öfverväldigad af sorg, att han ville tvärt afbryta sin krigiska
verksamhet och skynda hem till fäderneslandet för att der sluta ett lif, som
för honom icke mer hade något värde. Han lemnade sina trupper åt
Gustaf Horn och ilade till Wolgast, der han fann konungens lik, då
han brast i en häftig gråt, och det var endast med yttersta svårighet,
som Oxenstierna kunde förmå honom afstå från sitt beslut att för alltid
lemna hären. Icke mindre häftig var hans sorg vid hans andra hustrus
död i Maj 1640, och likväl var han några få månader derefter ännu
häftigare förälskad i den sjuttonåriga markgrefvinnan af Baden Durlach,
kanonerade i glädjen öfver hennes ja så väldigt, att hela trakten råkade
i förskräckelse, fullt öfvertygad att en het slagtning pågick, blottstälde
sig sedermera för de största personliga faror i det af fiender besatta
landet, endast för att få se sin trolofvade, och lemnade under tiden
sina underbefälhafvare och krigare att sköta sig sjelfva, men skyndade
från sjelfva bröllopet, innan ännu presten hunnit sluta vigseln, att i
spetsen för sitt rytteri möta fiendens anfall, dref den på flykten och
mottog sedermera sin unga gemål med kanonsalvor och med hela hären
uppstäld i slagordning.
Sådan var Johan Banér. Han tillhör dessa undantagsmenniskor,
dem man ej kan egna en odelad aktning, men hvilka man dock måste
beundra och hvilka man ej får bedöma annorlunda än i förhållande
till den tid, då de lefde. Det är i en stormuppfyld tid, som dylika
stormiga naturer uppstå och utbildas, och de böra också derföre mätas
med helt annan måttstock, än man i lugnare tider mäter storheter.
Axel Banér till Herrborum, Edshammar och Braberg, yngre än
Per och äldre än Johan, var född i September 1594 och således
årsbarn med Gustaf Adolf, hos hvilken han tidigt kom i stor ynnest. Han
blef först hofjunkare och sedan kammarherre hos den unge konungen
samt åtföljde hertig Carl Philip under dennes utländska resa åren 1617
och 1618. Sedermera nämndes han till riksstallmästare 1623 och till
ståthållare i Vesterås 1629, hvilken befattning han innehade vid Gustaf
Adolfs död. Af honom hade Axel Banér blifvit utsedd till guvernör
åt Christina, som i sin egen lefnadsbeskrifning förklarar, att hon icke
velat underkasta sig rättelse af några andra än Axel Oxenstierna, Axel
Banér och hennes lärare Johannes Matthiae. Hon uppgifver tillika, att
konungen för att förekomma uppfyllandet af förutsägelsen om hennes
öfvergång till en annan tro, än den som i Sverige var den rådande,
lemnat henne endast i svenska händer, och tillägger: »För detta
ändamål valde han till min guvernör Axel Banér, riksråd och öfverhofmä-
Starbiick o. Bäckström, Ber. ur Sv. Hist. V. j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
