Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Rådet - Johan Banér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 8
Christina.
land och Verder i Lifland, den yngste af de tre bröderne, var född å
Djursholm den 23 Juni 1596. Vi hafve i det föregående anfört
sägnerna från hans barndom samt följt honom å hans bragdrika,
under dess fortgång mer och mer lysande krigare- och fältherrebana
i de polska och tyska krigen ända till hans död den 10 Maj 1641.
Vi hafva således här föga att tillägga. Han hade blifvit kammarherre
hos Gustaf Adolf 1617 och kommendant i Riga 1625, hade varit svenskt
ombud vid fredsunderhandlingarna med Polen 1629, hade blifvit slagen
till riddare 1630 och utnämnd till riksråd samma år samt till
generalguvernör öfver Pomern 1633 och till fältmarskalk 1634.
Han var må hända den snillrikaste bland fältherrarne ur Gustaf
Adolfs skola, åtminstone den, som fick den svåraste uppgiften att lösa,
då han efter nederlaget vid Nördlingen, som hotade hela svenska
krigsmakten i Tyskland med fullständig undergång, hade att rädda dess
spillror och återupprätta de svenska vapnens anseende. Att han
lyckades häri utgör bästa beviset å hans öfverlägsenhet. Han hade ock
i hög grad de egenskaper, som utmärka en stor härförare: säker blick,
skarp omdömesförmåga, outtömlig fyndighet på utvägar, rastlös
verksamhet, stor förmåga att göra sig åtlydd och ett mod, som aldrig
rubbades af någon fara eller misströstade under någon motgång. Af sina
krigare fordrade han blind och punktlig lydnad, straffade strängt hvarje
försummelse eller försök till sjelfrådighet, men hade ock en faderlig
vård om sina underlydande och gaf dem stora friheter i allt, som ej
rörde tjensten. Också var hans framfart i de länder, der kriget fördes,
på intet sätt prisvärd, och i allmänhet står Johan Banér som menniska
vida lägre än som krigare och härförare. Han var en lägrens son,
uppvuxen med högt begrepp om en krigares pligter, men med icke
mindre om dess rättigheter, och var långt ifrån fri från dess olater.
Till dessa hörde hos den tidens krigare i allmänhet föga sinne för
fredliga yrken och sysselsättningar, missaktning af och öfvermod mot den
fredliga befolkningen, stor förmåga att taga för sig hvar tillfälle dertill
gafs, men icke mindre benägenhet att på spel eller i dryckeslag och
utsväfningar af alla slag förstöra det lättvunna bytet. I allt detta gaf
Banér sina underlydande intet godt föredöme, så mycket han än för
öfrigt stod öfver dem i snille och fältherreegenskaper. Medvetandet
af dessa gjorde honom föga hågad att vika för annan myndighet. Också
klagade Axel Oxenstierna öfver hans »sturska, presomtueusa och
ambitiösa hufvud», under det han för öfrigt gjorde full rättvisa åt hans
stora krigareförtjenster. Dessa uppskattades ganska högt äfven af
fienden. Vi hafva förut omtalat huru tyska kejsaren år 1636 erbjöd
honom riksfurstlig värdighet och öfverbefälet mot turkarne, med 40,000
dukater i årlig aflöning, om han ville gå i österrikisk tjenst, hvilket
anbud han dock utan betänkande förkastade. I flera utländska arbeten
skildras han såsom en bland sin tid största härförare, som hade få
likar i konsten att välja stridsplats och ordna sina trupper till strid,
tåg eller återtåg. Också vittna mer än 600 från fienden tagna fanor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
