Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Krigsväsendet - Dess utbildning från äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Krigsväsendet. 253
öfrigt. Hvarje svensk ser med rättvis stolthet tillbaka på denna för
Sverige så lysande tid, men för att få ett fullständigt begrepp derom
bör man ej lemna ur sigte de medel, genvm hvilka denna glans vunnits,
eller de uppoffringar, med hvilka den blifvit köpt. En närmare
utredning af svenska krigsväsendet vid denna tid torde derföre här vara på
sin plats, och då dess ombildning för närvarande utgör en af dagens
vigtigaste frågor, torde äfven härigenom en återblick på dess utbildning
intill dess mest lysande tidpunkt få ett särskildt intresse.
Redan under hednatiden ålåg skyldigheten till krigstjenst alla
vapenföra män och fullgjordes dels till landets värjande mot fiendtliga
anfall, dels genom att på konungens bud följa honom i härnad eller
leding, d. v. s. på sjötåg, medelst hvilka rykte och byte kunde vinnas.
Till landets försvar borde en hvar vid kallelse inställa sig, den frie
mannen åtföljd äfven af sina trälar, men vid uppbåd till leding utgingo
allenast de friborne efter viss bestämd indelning. Hvarje hundari eller
härad samt, vid sjökusten, hvarje skeppslag, hvilket i åtskilliga orter
svarade mot häradet, men i andra utgjorde en del deraf, hade att
utrusta ett eller flera skepp, och för sådant ändamål var häradet
inde-landt i »hamnor» och dessa i »ar» eller åror, af hvilka hvardera borde
till skeppens besättande med krigsfolk och roddare uppställa en fullt
väpnad man samt derjemte till manskapets underhåll lemna
sammanskott af matvaror. Konungen bestämde sjelf huru länge han ville vara
ute i leding, men, om han satt hemma utan att uppbåda till tåg, skulle
en viss skatt, kallad ledungslama, i stället till honom utgöras. Lika
skatt erlades ock af den, som icke blifvit uppbådad vid inträffad leding.
Sådan var i korthet den äldsta kända organisationen af svenska
folkhären, men utom denna hade konungen till sitt förfogande vid
krigsföretag äfven följemän eller kämpar, hvilka, tillhörande hans hof och
underhållne på hans bekostnad, voro hans enskilde tjenare och
utgjorde hans dagliga vakt.
Efter kristendomens införande upphörde sjötågen och, med
undantag af krigen till Finlands eröfring, företer Sveriges hela medeltid
nästan endast inbördes strider samt försvarskrig mot anfallande fiender.
Hamneindelningens betydelse minskades följaktligen alltmera och
slutligen bibehölls den endast såsom beskattningsgrund vid utgörandet af
vissa utskylder. Landslagarne af åren 1347 och 1442 innefatta ingen
föreskrift om hamneindelningen, utan stadga blott i allmänhet, att alla,
som i riket byggde och bodde, skulle vara konungen till tjenst för att
värja landet, men ej yttermera fara i härfärd utan egen god vilja. En
inskränkning i konungens rätt att föra anfallskrig hade sålunda blifvit
tillvägabragt, dock voro under unionstiden de tre förenade rikena
plig-tiga att vid krigstillfällen bistå hvarandra med folk och utrustning.
Personlig krigstjenstskvldighet var således äfven under medeltiden
stadgad i lagen. Den fullgjordes af bondehären till fots och på egen
kost, så länge sådan räckte, hvarefter folkets underhåll vanligen
besörjdes genom utskrifna gärder i de orter hären genomtågade. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
