Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Krigsväsendet - Dess utbildning från äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 8
Christina.
öfrigt hade både konungen och hans länstagare under denna tidrymd
legdt krigsfolk till sitt personliga försvar och till besättningar i de fasta
borgarna.
Krigsväsendet i Europa hade emellertid allt sedan tionde
århundradet undergått en betydande förändring, i det fotfolket börjat få allt
mindre betydenhet och det harneskklädda rytteriet i stället blifvit
kärnan i hären. Konung Magnus Ladulås beslöt derföre att äfven hos
oss införa detta vapen, hvilket skedde genom ett på herredagen i Alnsö
1280 (eller 1285) meddeladt förordnande, att alla män, som tjenade
till häst, skulle vara frie från utskylder till konungen. Denna
skattefrihet eller »frälse» blef dock genom senare författningar inskränkt så
till vida, att den kunde förvärfvas endast i konungens tjenst af en
hvar, riddare, sven eller bonde, som med full rustning gjorde
krigstjenst till häst. Då skattefriheten gälde icke blott hans person, utan
äfven hans gods, uppstod på detta sätt det så kallade allmänna frälset
eller sådana hemman, som genom rusttjensten voro fria från ränta till
kronan. I anseende till den stora kostnad, som var förenad med denna
rusttjenst, kunde den dock fullgöras endast af förmögna män, och
benämningen frälseman blef derföre snart liktydig med den af en
förmögen, ansedd man. Det ansågs ock länge såsom en heder att i
konungens tjenst uppträda med så talrika svenner som möjligt, och i
följd häraf uppfylde rusttjensten en längre tid ganska tillfredsställande
sitt ändamål att förse landet med ett välrustadt rytteri, men gaf
tilllika frälsemännen eller adeln en allt större betydenhet i förhållande till
det öfriga folket, och då de i samma mån äfven blefvo sjelfrådigare,
blef den slutliga följden, att de väl behöllo sina genom rusttjensten
förvärfvade rättigheter, men visade föga benägenhet att fullgöra dermed
förenade skyldigheter.
Sedan Gustaf Wasa blifvit Sveriges konung, var en af hans första
omsorger att bättre ordna frälserustningen. På mötet i Vesterås 1525
stadgades, att hvar frälseman, som hade gård och gods till 400
markers ränta, skulle derför hålla en häst och en fullrustad ryttare, och
den, som mer hade, rusta efter godsets värde. För hvarje förläning af
kronogods om 200 markers ränta skulle tre hästar och fullrustade ryttare
hållas färdiga till rikets tjenst. Denna skyldighet blef sedermera på ett
möte i Vadstena ytterligare skärpt, så att adeln skulle hålla utrustad
karl och häst för 150 markers ränta af arfvegods och för 100 markers
ränta af förläningar.
Under Gustaf I:s efterträdare blef likväl adelns rusttjenstskyldighet
betydligen nedsatt. Dess sätesgårdar befriades derifrån och beloppet
af rustningsmarkerna höjdes; men oaktadt dessa och andra lindringar
gjorde sig adeln skyldig till mycken försumlighet vid rusttjenstens
fullgörande, hvarföre den af Carl IX vid åtskilliga tillfällen fick uppbära
skarpa förebråelser. Sedermera höjdes genom de adliga privilegierna
af år 1622 rustningsräntan ända till 500 marker, emot det att adeln
underkastade sig lilla tullen och accisen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
