Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Kansliet och landtstyrelserna - Landtstyrelserna - Statshushållningen - Systemet i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Statshushållningen. 373
att inverka på valen af riksdagsmän inom de ofrälse stånden, att vid
sjelfva riksdagarna vidtala allmogen och söka förmå den till
eftergifvenhet för regeringens fordringar, att med den underhandla om
bevillningar medgifvande, och så vidare.
Det var således ingen lätt sak att vara landshöfding den tiden.
Också förekommo många anmärkningar mot de fleste, och endast ett
fåtal, såsom Johan Berndes i Kopparbergs län, bröderne Conrad
Falkenberg i Kalmar och Melker Falkenberg i Åbo län, Erik Gyllenstierna i
Viborgs, Knut Posse i Östergötlands, Lars Sparre i Uplands län och
några andra, nämnas med berömmelse i uppgifter från denna tid.
Statshushållningen.
En statshushållning i stort och efter bestämdt system fans i
Sverige egentligen först under Gustaf Adolfs regering och framkallades
då af nödvändigheten att bereda tillgångar för de ständiga krigen.
Häraf fick också hela systemet sin riktning. Det måste framför allt
gå ut på att förskaffa kronan så lätt och skyndsamt som möjligt
tillgång på reda penningar och på krigsförnödenheter. Ur denna
synpunkt voro kronogodsen, hvilkas i en mängd särskilda persedlar
utgående ränta dittills betraktats såsom kronans förnämsta inkomst, af
mindre värde, emedan denna ränta ej kunde bereda den hastiga tillgång
på reda penningar, som företrädesvis behöfdes, hvarföre ock både Gustaf
Adolf och Oxenstierna icke betraktade kronogodsens afhändande såsom
någon olycka för staten, om derigenom en större penningtillgång kunde
med ens vinnas samt kronan på annat sätt hållas skadeslös för hvad
den förlorade i årlig inkomst genom detta afhändande. En sådan
ersättning skulle tillvägabringas genom ökade indirekta skatter, såsom
tullar, acciser m. m., hvilka kanslern ansåg »Gudi behagliga, ingom
skadeliga och ingen revolt förorsakande». För att vidhålla en på
förhand bestämd inkomst och således lättare kunna beräkna utgifterna
derefter samt tillika befrias från besväret med uppbörden,
utarrenderades så väl statens fastigheter och kronouppbörden som äfven tullar
och acciser, hvilket sätt för statsinkomsternas upptagande var det då
allmänt vedertagna i de europeiska staterna. Detta uppbördssätt, om
ock mera lämpligt för det af regeringen afsedda ändamålet, blef likväl
för de skattdragande i hög grad betungande. Klagomål öfver
skatte-förpaktarnes utpressningar inkommo från alla samhällsklasser och blefvo
redan vid 1633 års riksdag så allvarsamma, att regeringen från följande
året upphörde att meddela arrende af lands- och häradsräntor, likasom
af stora sjötullen, hvaremot arrendet af lilla tullen fortfor till 1640,
samt arrenden af kungsgårdar, fisken, bergslager, bergverk, lappmarker
m. m. fortfarande medgåfvos.
Det af Gustaf Adolf och hans kansler omfattade
statshushållnings-system blef sedermera under förmyndarestyrelsens hela tillvaro till—
Starbäck c. Bäckström, Ber. ur Sv. I/is t. V. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
