Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Samhällsskicket - De särskilda ståndens politiska utbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
Christina.
Presteståndet stod adeln närmast både i allmän och politisk
bildning. Det röjde ock från början en viss sträfvan till ett slags politiskt
förmynderskap för de båda öfriga ofrälse stånden och att blifva deras
ledare i ett gemensamt motstånd mot det hotande adelsväldet. Det
är äfven sannolikt, att detta motstånd i sin mån bidrog att hejda adelns
anspråk och sålunda verkade nyttigt för det hela, men att det icke hos
presteståndet blef kraftigare och att detta stånds verksamhet i
allmänhet icke blef mera fruktbringande för riket i des helhet, dertill funnos
hufvudsakligen samma anledningar, som vi förut anmärkt hos adeln.
Presteståndet visade icke mindre månhet om sina privilegiers bevarande
och förökande samt hindrades vid flera tillfällen häraf att uppträda med
tillräcklig kraft och sjelfständighet. Ett motstycke till söndringen mellan
hög- och lågadeln finner man äfven inom presteståndet mellan
presterne och det lägre presterskapet. Det senare visade i allmänhet mera
sjelfständighet och mindre benägenhet till uppoffringar för statsutgifterna
än biskoparne, hvilka, i oftare och mera omedelbar beröring med
regeringen samt ifrigare fikande efter ökade rättigheter, voro i allmänhet
mera undfallande och villigare lånade sig till verktyg för
genomdrifvande af regeringens önskningar, ehuru visserligen någre ibland dem
och synnerligast Rudbeck visade rätt mycken fasthet, och denne
myndige prelat först af den ännu myndigare rikskanslern kunde qväsas.
Under hela denna tidrymd hade emellertid presteståndet mycket
inflytande hos allmogen och förde äfven vid flera tillfällen dess talan,
ehuru oftast med mindre framgång, hvilket väsentligen föranleddes af
biskoparnes nära förhållande till regeringen. Den undfallenhet, de
visade för denna, bör man dock ej ensamt tillskrifva bristande
sjelfständighet, då den lika väl kunnat vara föranledd af en på deras närmare
kännedom om statsbehofven grundad öfvertygelse om nödvändigheten
af ökade uppoffringar för dessas fyllande.
Borgareståndet hör man från denna tid minst omtalas. Vid 1635
års riksdag klagade man inom adeln öfver »borgarenas behändiga och
subtila påfund till adelns nackdel», och vid 1641 års utskottsriksdag
var ståndets talman Gavelius en ganska framstående man, men i
allmänhet sysselsatte sig borgareståndet hufvudsakligen med sina egna
besvärsfrågor och var i de flesta fall det medgörligaste bland stånden.
Bondeståndet hade, att döma af dess förhandlingar vid riksdagarna
i början och slutet af förmyndarestyrelsen, under denna tidrymd bland
alla stånden gjort största framstegen i politisk utbildning. Samma stånd,
som under de första riksdagarna ej kunde åstadkomma annat än
ofruktbara klagomål öfver tryckande utskylder och tåligt lät den ena gången
efter den andra lexa upp sig af riksråden eller regeringens medlemmar,
tog vid 1644 års riksdag första steget till reduktionen, som i det
följande blef en af de vigtigaste politiska frågorna och ett uppslag till ett
helt nytt statsskick, och dess inlaga härom är tillika kanske den
vackraste riksdagshandling vi ega från denna tid. Den är äfven till
uppställningen bättre än den tidens flesta offentliga handlingar samt vittnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
