Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Samhällsskicket - Riksdagen 1644 - De särskilda ståndens politiska utbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagen ar 1644.
317
rande drottning», hvarefter riksdagsbeslutet upplästes. Det innehöll en
tacksägelse till de gode herrar, som i drottningens omyndiga år fört
regeringen och förmynderskapet, för »den stora flit, arbete, möda, åhåga,
omsorg och trohet, som de hafva öfvat och brukat all den tiden bortåt,
att konservera riket och hennes kongl. maj:ts kungliga rätt och höghet,
riksens land och gränser att försvara, fred och enighet att erhålla
inrikes, så ock med våra naboer och grannar, som skäl och fördrag hafva
tagit i akt, justitien hemma att administrera emellan hög och låg, och
eljest att förestå och efterkomma hvad dem hafver varit, å hennes
kongl. maj:ts och riksens vägnar, af ständerna förtrodt och pålagdt».
För öfrigt anhöllo ständerne, att kröningen måtte ju förr desto hellre
anställas samt regeringsformen emellertid öfverses och så med riksens
ständers samtycke blifva vid kröningen till everldelig lag stadfäst,
hvarefter uppräknades de vid riksdagen medgifna bevillningar.
Så slutade denna riksdag. Jemföras dess förhandlingar med dem
vid de första riksdagarna under förmyndarestyrelsen, så vittna de om
icke obetydande framsteg i politisk bildning hos de särskilda riksstånden.
Adeln stod från början främst i detta hänseende, hvilket ock var
naturligt, då till detta stånd hörde icke blott hela rådet, utan äfven alla
embetsmän af någon betydenhet, och således der måste finnas mesta
kunskap om och vana vid behandling af allmänna ärenden. Dessa
insigter och denna erfarenhet i allmänna angelägenheter blefvo dock ej
så fruktbärande för riket i dess helhet som de kunnat blifva, derest
adeln icke under hela detta tidsskifte röjt en alltför öfvervägande
riktning åt befordrandet af egna ståndsintressen och ett idkeligt sträfvande
att framför allt upprätthålla och föröka sina privilegier. Spår saknas
för öfrigt icke till söndringar inom ståndet, då den tredje och talrikaste
klassen å riddarhuset, innefattande den lägre adeln, vid flera tillfällen
visade mot högadeln en viss missundsamhet och misstroende, jemte en
icke alldeles oberättigad farhåga att se den myndighet, som utöfvades
af de fem riksembetsmännen, alla tillhörande högadeln, öfvergå till ett
fåvälde. Också sökte flertalet inom adeln att före regeringsformens
antagande få styrelsen utöfvad af rådet i sin helhet, snarare än af dessa
höga embetsmän, och att desse aldrig utöfvade sin myndighet så
vidsträckt, som regeringsformen berättigade dem, hade sannolikt en
anledning deri, att de ej ville stöta sig med flertalet inom ett stånd, i
hvilket de hade sitt hufvudsakligaste stöd. För öfrigt rönte regeringens
framställningar om ökade bevillningar alltid mera motstånd hos
lågadeln än hos högadeln och, ehuru båda voro ifriga förfäktare af de
adliga privilegierna, röjde den förra mindre än den senare ett
sträfvande efter utvidgade rättigheter, likasom äfven lågadeln visade mindre
obenägenhet mot det pfaltziska huset än högadeln, möjligen emedan
den hade mindre än högadeln att af en blifvande konung ur detta hus
befara för sina förläningar, hvilka i vida högre grad tillfallit den högre
än den lägre adeln. Dessa söndringar inom ståndet utgjorde emellertid
äfven ett hinder för adeln att verka så allmännyttigt, som eljest kunnat ske.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
