Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Presterskapet, kyrkan och undervisningsverken - Det lägre presterskapet - Söndring mellan prelaterne och det öfriga presteståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Presterskapet, kyrkan och undervisningsverken.
3 35
samlingarna började dock småningom bidraga till deras underhåll,
hvaremot kyrkoherdarne fingo sjelfve aflöna sina öfriga biträden. Inom
Viborgs stift hade presterne ingen bestämd aflöning, utan reste omkring
och gjorde insamlingar med lock eller pock. I allmänhet måste det
lägre presterskapet tillgripa hvarjehanda föga presterliga utvägar för att
lifnära sig och de sina. Den vanligaste var, att presten höll herberge
för resande, hvilket stundom urartade ända derhän, att de höllo
dryc-kesstugor för sina socknebor, hvilket just icke var särdeles egnadt att
stärka deras anseende hos dessa. Också var det endast kyrkoherdarne
som hade något inflytande inom församlingarna, samt biskoparne
genom deras inverkan på kyrkoherdarna.
Det kan emellertid icke nekas, att presterskapets både ekonomiska
ställning och bildning blefvo under denna tid betydligt förbättrade.
Det ansågs numera nödvändigt för hvarje prest att hafva idkat
akademiska studier och i följd häraf minskades efter hand det starka
tilloppet, äfvensom presterskapet genom ökad bildning kom i större anseende
och kunde af församlingarna betinga sig fördelaktigare vilkor.
Vi hafva förut anmärkt, att under denna tidrymd en viss
söndring vid riksdagarna röjde sig mellan prelaterne och presteståndets
öfriga ledamöter, samt att de förre i allmänhet visade mera
undfallenhet mot regeringen och större ifver för vinnande af utvidgade
rättigheter, hvaremot de senare gjorde allvarsammare motstånd mot
regeringens ständiga yrkanden på ökade skatter samt förde allmogens talan
ur samma synpunkt. Men äfven bland det högre presterskapet voro
icke alla lika medgörliga. Framför allt betraktades den kraftige,
verksamme, men mycket sjelfrådige Johan Rudbeck, från 1619 till 1646
biskop i Vesterås, såsom främste ledaren af det motstånd som
regeringen rönte vid riksdagarna. Vid hans sida stod hans nära vän
Johannes Lenæus, sedan 1638 domprost i Upsala och 1647 erkebiskop,
berömd både för klokhet och lärdom, samt Rudbecks svåger Jakob
Ze-brozynthius, pastor i Stockholm och från 1639 biskop i Strengnäs.
Deremot stodo på regeringens sida, ehuru af skilda anledningar, den lärde,
nitiske, strängt renlärige, men tillika foglige och välvillige Laurentius
Paulinus, från 1609 biskop i Strengnäs, 1637 af regeringen utnämnd
till erkebiskop framför Rudbeck, hvilket denne hade svårt att smälta;
den nitiske, verksamme, högst förtjenstfull Isak Roihovius, bröderne
Axel och Gabriel Oxenstiernas lärare, från 1627 till sin död 1652
biskop i Åbo ; den mångsidigt bildade och för all bildning nitiskt
verksamme Johannes Bothvidi, Gustaf Adolfs biktfader samt från 1631 till
1635 biskop i Linköping; Nicolaus Krookius, stamfader för adliga och
friherrliga ätterna Gyllenkrook, biskop i Vexiö från 1632 till sin död
1646, i sin kraftigare ålder verksam och nitisk inom sitt stift, men
sedermera i flera afseenden förfallen; den mycket hersk- och stridslystne
Laurentius Wallius, före Lenæus domprost i Upsala och från 1637
biskop i Strengnäs, hvilket stift han dock aldrig fick öfvertaga, emedan
han derförinnan afled 1638, bitter fiende till Lenæus och af sådan an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
