Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christina och Oxenstiernorna - Magnus Gabriel De la Gardies uppträdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Christina och Oxenstiernorna. 91
Christina och Oxenstiernorna.
Redan i början af Christinas andra regeringsår inträdde ett nytt
skifte i hennes historia, betecknadt hufvudsakligast af hennes mer och
mer tilltagande obenägenhet mot Axel Oxenstierna och hans vänner.
Denna obenägenhet hade dock ej uppstått hastigt och på en gång, ty
redan tidigt synas hennes pfaltziska anhörige, hvilka hade flera skäl
till missbelåtenhet med dem, som under förmyndarestyrelsen voro de
rådande, hafva ingifvit henne ett visst misstroende mot hennes
förmyndare och framför allt mot Oxenstierna, såsom den inflytelserikaste bland
dessa. Sedermera hade åtskillige bland hans ovänner, som haft
tillträde till drottningens person, sökt underhålla och stegra detta
misstroende. Man hade sökt göra troligt att Oxenstierna under hennes
barndom velat rycka regeringen till sig såsom riksföreståndare samt här
införa ett adelsvälde med en blott namnkonung, såsom i Polen, och
man hade äfven lyckats inbilla henne, att rikskanslern ville
tillvägabringa ett giftermål mellan henne och hans yngre, mest afhållne son
Erik, hvilket i synnerhet väckt Christinas missnöje.
Under hela hennes första regeringsår finner man emellertid intet
spår af en sådan obenägenhet mot rikskanslern, och det enda tecken
dertill mot Oxenstiernska slägten var riksskattmästarens förflyttning till
Lifland. Han var ock den minst ansedde bland Oxenstiernorna och
kunde således med minsta olägenhet aflägsnas. Mot kanslern åter
röjde drottningen visserligen ingen varmare eller förtroligare
tillgifvenhet, men likväl alltid en aktnings- och tillitsfull uppmärksamhet. När
kanslern deltog i rådets förhandlingar, var han der alltid
hufvudperso-nen och den som föreslog, ofta äfven uppsatte besluten. Under hans
frånvaro vid danska fredskongressen rådfrågades han visserligen icke
rörande regeringsärendena, såsom under sin frånvaro när han var en
bland riksförmyndarne, men man synes deremot hafva låtit de
vigtigare ärendena hvila till hans återkomst, utom hvad underhandlingarna
beträffade och i afseende å dem visade honom drottningen fullt
förtroende. Efter hans återkomst gaf hon honom också ett både lysande
och ganska frikostigt bevis på sin bevågenhet, och hans inflytande
tycktes vara oförminskadt; men i sjelfva verket hade en annan person
nu intagit främsta rummet i hennes ynnest, och denna gunstlings
inflytande började mer och mer öfverväga rikskanslerns.
Magnus Gabriel De la Gardie, riksmarsken Jakob De la Gardies
och Ebba Brahes äldste son, hade från en längre utrikes resa vid
underrättelsen om krigets utbrott mot Danmark skyndat hem och
erbjudit sin tjenst. Han tjenstgjorde ock någon tid i Skåne under Gustaf
Horn, men när fälttåget slutade, begaf han sig till Stockholm, der han
infann sig i Oktober 1644 och genast väckte icke litet uppseende.
Den unge, vackre, ståtlige, fint bildade grefven synes snart hafva på
den nittonåriga drottningen gjort ett lifligt intryck, som bland hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
