Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christina och Oxenstiernorna - Nya tvisteämnen mellan drottningen och Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
Christina.
betydande förläningar, hvilka ynnestbevis han otvifvelaktigt väl
förtjenat; men det ansågs likväl såsom ett särskildt bevis på drottningens
obenägenhet mot Oxenstierna, att icke hans måg, Gustaf Horn, som
var vida äldre i tjensten än Torstensson och äfven gjort Sverige högst
betydande tjenster, vid detta tillfälle erhöll samma utmärkelse,
hvilket ock skall gått Horn mycket till sinnes.
Under återstående delen af året 1647 utgjorde de tyska
fredsvilkoren å nyo det hufvudsakligaste tvisteämnet. Under denna tid pågick
den af oss här ofvan anförda skriftvexlingen mellan drottningen, Salvius
och Johan Oxenstierna. Till svar å de förebråelser för fredens
fördröjande, denne fått uppbära, hade han anfört att det just varit Salvius
och fransmännen som uppehållit underhandlingarna. Drottningen hade
nemligen ifrigt lagt sig ut för Gustaf af Wasaborg, Gustaf Adolfs oäkta
son, hvilken drottningen i Augusti 1646 upphöjt till grefve och nu
sökte förskaffa stiftet Osnabrück såsom hertigdöme. Johan Oxenstierna
hade lemnat sin far underrättelse om detta förhållande jemte afskrifter
af sina bref till drottningen i ämnet, och derom uppstod en så häftig
ordvexling mellan drottningen och kanslern, att denne slutligen på
stället begärde sitt afsked, hvilket drottningen ock genast beviljade; men
detta väckte så mycken ovilja, och från alla håll, äfven från de mera
ansedde bland kanslerns motståndare, inkommo så många
föreställningar om hans oumbärlighet, att drottningen ej kunde annat än inse,
det hon gått för långt. Kanslerns gamle vän, Jakob De la Gardie,
som eljest för sin ålderdom och blindhet nu föga blandade sig i de
allmänna ärendena, tillstälde ett samtal mellan drottningen och
kanslern, då en förlikning tillvägabragtes, åtminstone så till vida att
kanslern stannade vid sitt embete och några offentliga tvister derefter ej
förekommo mellan honom och drottningen; men hennes bref till Salvius
äfven efter denna förlikning vittna dock huru hennes ovilja mot
Oxen-stiernorna ännu fortfor oförminskad. Kanslern afhöll sig ock hela
sommaren från rådets sammanträden; men när i Oktober underrättelse
ankom att Baiern brutit stilleståndet, förenat sig med kejsaren samt
var nära att öfverväldiga Carl Gustaf Wrangel, då blef kanslern åter
tillkallad för att gå tillhanda med sina erfarna råd. Han sökte ock
nu sjelf åter närma sig drottningen, som, ehuru föga tack han af henne
rönt för alla de tjenster han gjort henne, likväl alltid för honom var
den store Gustaf Adolfs dotter; men hon gick honom ej till mötes,
och hennes fortfarande ovilja mot Johan Oxenstierna gick fadern ej
mindre än sonen till sinnes.
Äfven kanslerns yngre, af honom mest afhållne son Erik höll
drottningen från honom aflägsnad, hvartill anledningen dock tyckes
varit mindre någon personjig ovilja mot Erik Oxenstierna än det ännu
alltid gängse ryktet att fadern arbetade på att få honom af ständerna
föreslagen till hennes gemål. Detta rykte synes först sent hafva
kommit till faderns kunskap och när han erfor det, behandlade han det
som löst prat; men vid den s. k. förlikningen med drottningen hade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
