Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Christina och Oxenstiernorna - Nya tvisteämnen mellan drottningen och Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Christina ech Oxenstiernorna.
375
hon sjelf beklagat sig öfver detta rykte, och då skref fadern till Erik,
hvilken under året 1646 blifvit sänd som guvernör till Estland, att
drottningen sagt både fadern och sonen ej bättre kunna vederlägga
detta rykte än om Erik gifte sig. »Jag bekänner», tillade han, »att
sådana rykten och inbillningar ej förtjena det man på dem kostar ett
enda ord, om man hade med en annan person att göra. Nu synes
klart att våra illviljare begagna denna förevändning till att svärta oss
och tyda allt till det värsta. Jag har derför velat underrätta dig om
ställningen och emedan ditt ungkarlslif gifver anledning till åtskilliga
tankar, som, ehuru tomma och orättvisa, dock kunna skada, så anser
jag dig böra allt sådant förekomma genom val af en dig värdig maka.»
Erik Oxenstierna lade ock detta råd på hjertat, ty i September 1648
gifte han sig med Elsa Brahe, dotter till den vid Lützen fallne Nils
Brahe och brorsdotter till riksdrotsen.
Äfven under året 1648 fortfor missämjan mellan drottningen och
Oxenstiernorna samt erhöll ständigt ny näring genom de under större
delen af året pågående tyska fredsunderhandlingarna. Kanslern
fortfor att uppmana sin son till ståndaktighet och ihärdighet i bevakandet
af Sveriges fördelar, men också tillika till hofsamhet och noggrant
iakttagande af sin pligt både mot drottningen och fosterlandet. När
slutligen vilkoren voro bestämda, skref han till sonen den 21 Oktober:
»Om fredsslutet suspenderar jag mitt omdöme. Fuller vet jag huru
consilierna förr äro förda och hvad det kunde hafva varit att hoppas;
men när jag nu ser Europas tillstånd och huru förvirradt allt löper,
kan jag intet annat döma än, så framt Gud icke helt vill kasta verket
öfver ända, att potentaterne nu tvingas till fred.»
Så hofsamt dömde nu den gamle statsmannen om en fred som
ganska säkert gick honom djupt till sinnes och som tvifvelsutan
kunnat blifva långt fördelaktigare för Sverige, om drottningen mindre låtit
sig ledas af Salvii och fransmännens råd. Rättvisan fordrar likväl det
erkännande, att freden vid den tidpunkt, den ingicks, var icke mindre
nödvändig för Sverige än för de öfriga makterna, och skälen härtill
äro ock antydda i de få af kanslern yttrade ordeu. I de flesta
europeiska stater rådde nu sådan förvirring, att det långvariga tyska krigets
slut blifvit för alla deltagarne deri en tvingande nödvändighet. Å ena
sidan voro visserligen kejsaren och hans bundsförvandter utmattade —
kejsaren dessutom hotad från furstarne i Siebenburgen och aldrig fullt
trygg mot ett anfall från Turkiet, Spanien inveckladt i krig mot
Portugal som lösryckt sig från dess öfvervälde — men å andra sidan
var Frankrike nu maktlöst genom inre söndringar och ett inbördes
krig der i full fart; i England var konungen afsatt af upproriska
undersåtar, och Nederländerna hade, efter ett långvarigt krig, slutligen
ingått stillestånd med Spanien, så att Sverige hotades att ensamt få
fortsätta kriget, så framt icke en snar fred gjorde slut derpå. Ett
nederlag sådant som det vid Nördlingen hade lätt kunnat beröfva det
alla frukter af sina mångåriga ansträngningar, och det var så mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
