Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Riksdagen 1647 - Öfverläggningar rörande den inre hushållningen - Oro inom presterskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
Christina.
slag till jagtstadga, som vid samma tillfälle afgifvits, men yrkade
tilllika, att det i några landsorter måtte blifva hvarje ofrälse man
förbjudet att bära fogel- eller djurbössa, särdeles under lektider; att alla,
som uppehålla sig vid bergsbruken, måtte förbjudas att hafva stöfvare,
jagthundar och bössor, äfvensom att med giller eller snaror fånga eller
döda fåglar eller djur, samt att det icke måtte blifva någon adelsman
förmenadt att å egna egor sjelf skjuta eller jaga, när honom täckes.
I afseende å tredje punkten i den kungliga propositionen godkändes
det förslag rörande bärande träd och humlegårdar, som från regeringen
inkommit. Beträffande den fjerde punkten ansåg ståndet bäst vara,
att man rättade sig efter Sveriges lag och de adliga privilegierna.
Med hänseende till den femte punkten vidhöll ståndet det beslut, som
vid 1642 års riksdag blifvit fattadt, men anhöll, att alla frälsebönder
i hela riket måtte befrias från all skjutsning och gästning, samt i
synnerhet att frälsegårdarne inom frihetsmilen måtte helt och hållet från
skjutsningsskyldigheten fritagas. Rörande sjette punkten hemstälde
adeln, att kongl. maj:t måtte låta utgå sådan ordning, som
öfverensstämde med Sveriges lag och ståndens privilegier samt tillika kunde
befordra handeln.
Hos adeln infunno sig deputerade från presteståndet för att å
dess vägnar göra erinringar vid åtskilliga delar af hvad adeln i sitt
svar å denna kungliga proposition medgifvit eller yrkat. Så föll det
presteståndet besvärligt, att »presterne skulle betagas allt skjuteri,
medan de skulle fortfara med gästning och då icke hafva makt att
traktera en ärlig man med fogel eller hare, och hvar deras söner sköte
något, skulle de föras uti elände». Böterne voro ock så högt satta,
att derest de noga skulle uttagas, »kunde en komma om all sin
välfärd». Icke heller ville ståndet medgifva, att hvar och en, som högg
ek eller annat bärande träd, skulle vara skyldig plantera ett annat i
stället, utan yrkade, att det måtte stå en och hvar fritt att plantera
hvad han nödtorfteligen behöfver. Det stadgande i skogsordningen,
att, derest skattebonde hade utrymme att rödja till åker och äng, men
sådant underläte, skulle det stå en annan fritt att der rödja sig torp,
fann ståndet stridande mot Guds lag, som förbjuder att någon
fördrifva från det Gud honom unnat och gifvit hafver. Slutligen anhöll
ståndet, att ridderskapet ville dädanefter som dittills hålla enighet och
sämja med presterskapet och det ena ståndet icke skilja sig från det
andra, helst presterskapet, så i städerna som på landet, har sin
tillflykt till adeln, som alltid varit deras patroner och åhörare, hvilka
skola bära åhåga om dess eviga välfärd.
Man finner häraf, huru presteståndet fortfor att, likasom under
förmyndarestyrelsen, uppträda, såsom de ofrälse ståndens målsmän, mot
adelns mer och mer stegrade anspråk. I riksdagsbeslutet
öfverlemnades ock de särskilda punkterna till kongl. maj:ts afgörande i långt
mera allmänna ordalag, än som i adelns svar förekomma, och i den
jagtstadga, som utfärdades den 22 Mars 1647 samt, jemte ny skogs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
