Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Riksdagen 1649 - Öfverläggningar rörande inre hushållningen m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riks dag ett 1652.
401
för det löpande året till kronan återkallas och uppbäras öfver hela riket.
Den angifna afsigten blef dock ej vidare fullföljd, utan ännu långt
efteråt förspordes samma klagan öfver sättet, hvarpå
häradshöfdinge-befattningarna utöfvades.
Den femte punkten om en återgång till qvarntullen, som vid 1635
års riksdag blifvit utbytt mot mantalspenningar, vann intet stånds
bifall. Man medgaf väl, att missbruk egde rum vid uppbörden af
mantalspenningarna, men dessa missbruk kunde lättare afhjelpas än de
försnillningar förekommas, som af tullbetjente föröfvats vid qvarntullens
upptagande. Mantalspenningar skulle inbringa kronan lika mycket som
qvarntullen, blott de af alla erlades, och det föl le sig lättare att
erlägga denna skatt en gång om året än att hafva penningar till hands,
så ofta man kom till qvarnen för att mala.
Den sjette punkten åter oin lindring i den städerna åliggande
krigshjelp, emot tillökning i accisen, bifölls af borgareståndet, hvilket
denna fråga ensamt rörde.
Den sextonde punkten, om friskjutsskyldighetens utbytande mot
skjutsfärdspenningar, föranledde bland alla de vidlyftigaste
öfverläggningarna. Alla erkände att friskjutsen och tvångsgästningen voro en
bland de svåraste bördor som tryckte allmogen, och Oxenstierna hade
också länge och ihärdigt arbetat på denna skyldighets upphäfvande,
men dervid rönt ett lika ihärdigt motstånd, synnerligast från adelns
sida. Man hade dock slutligen vid 1642 års riksdag lyckats komma
derhän, att denna skyldighet utbyttes mot en viss skatt, utgående af
hela landet; men det då utbrytande danska kriget hade förhindrat
beslutets verkställande, och ehuru det blifvit förnyadt vid 1647 års
riksdag, hade det ännu 1649 icke ledt till någon påföljd, hvarföre
regeringen nu å nyo yrkat dess verkställande. Denna gång mötte det
likväl, besynnerligt nog, mesta motstånd hos bönderna, som framför allt
synas bort vara angelägna att få det tillämpadt. De hade ock
visserligen ingenting emot skjuts- och gästningsskyldighetens afskaffande,
men så mycket mera mot den årliga skatt, som skulle komma i stället.
De fruktade nemligen att, ehuru de erlade skjutsfärdspenningar, få
bestrida skjuts och gästning likasom förut och förklarade derföre att de
hade snarare råd att skjutsa än gifva penningar. Större delen, såsom
boende aflägset från mera befarna vägar, hade ock enligt deras
påstående föga känning af friskjutsen. De, som bodde vid allmänna vägar,
skulle visserligen tycka om att få skjutsfärdspenningar, men desse voro
i förhållande till de öfrige en ringa hop, och det vore derföre obilligt
att lägga samma börda på alla, till fördel endast för några få. Det
var också först efter många underhandlingar som drottningen slutligen
fick bondeståndet att, lika med de öfriga stånden, medgifva en afgift
af 3 daler s. m. af hvarje skatte- och krono- samt 1 ’/o daler eller 6
marker af hvarje frälsehemman så inom som utom frihetsmilen, att
årligen erläggas i tre terminer, hvaremot den fria skjutsningen och
gästningen skulle upphöra från samma tid denna afgift begynte utgå.
Starbäck o. Bäckström, Ber. yr Sv. llist. V. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
