Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Den messeniska smädeskriften - Arnold Messenius den yngre - Smädeskriften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 4oo
Christina.
af fadern och andra missnöjda hört, sant och falskt, verkligt och
orimligt om hvartannat.
Enligt Chanuts uppgift (II: 378) var skriftens innehåll
hufvudsakligen att drottningen var en toka, som förstod ingenting mindre än
riksstyrelsen; att hon ej hade tankar för annat än nöjen och
förlustelser, som otvifvelaktigt skulle förorsaka hela rikets undergång; att hon
slösat bort all kronans egendom och gaf allt åt främlingar. Hon
frågar sin dansmästare: »Beaulieu, huru mycket kostar en balett?» Denne
svarar, att den väl kunde gå till 30,000 rdr. »Icke mera än det?»
säger drottningen. »Låt genast gifva den och hemta penningar i
räkne-kammaren». Någon tid derefter frågar hon sin kammartjenare Johan
Holm hvad folket säger i staden. »Ack, ers maj:t», svarar han,
»folket har ledsamt, sedan ers maj:t ej mer dansar några baletter». —
»Holm, kalla hit Beaulieu», befaller drottningen och, så snart denne
kommit, säger hon till honom: »Man måste roa folket; ställ till ännu
en balett, men hvad kostar den?» — Den kan väl kosta 20,000 rdr.
— »Gå till räknekammaren och låt gifva er denna summa.» — Men
det finnes inga penningar i kammaren. — »Gör såsom jag säger er,
jag skall nog finna medel.» — Vidare åtvarnas Carl Gustaf, till hvilken
denna skrift var stäld, att taga sig till vara för riksmarsken, för
kanslern och för grefve Magnus, som egde drottningens hela tillit, som voro
orsaken att prinsen ej egde någon del i styrelsen och som beslutat att
han aldrig skulle få det, hvarföre de ock ämnade göra sig af med
honom. Han borde derföre akta sig att komma till Stockholm före nästa
riksdag, emedan man ämnade gifva honom gift. Han borde ej lita på
hvarken herre- eller riddareklassen, utan endast på svenneklassen bland
adeln samt på prester, borgare och bönder. Han borde förekomma
sina fiender och förena sig med de välsinnade för rikets räddning.
Fattade han ett sådant beslut, så behöfde han endast komma till
Stockholm, der han skulle finna mera bistånd, än han trodde. De, som
gåfvo honom dessa råd, voro hans trogne och lydige undersåtar, som
för honom skulle gifva sig tillkänna, när tiden vore inne. Han borde
följa Carl IX:s exempel, som lät aflifva alla de höga herrarne, hvilka
motsatt sig hans makt och hans afsigter. På annat sätt skulle prinsen
aldrig blifva konung. För att sätta kronan på sitt hufvud borde han
låta döda drottningen och de förnämste i hennes råd, hvilket ej skulle
blifva honom svårt med tillhjelp af hans trogna undersåtar. Sedan
skall han kunna regera lugnt och lyckligt till hela Sveriges gagn och ära.
Af ransakningsprotokollen finner man för öfrigt, att skriften äfven
innehållit åtskilliga andra beskyllningar mot högadelns ledare samt
varningar till prinsen att mot dem vara på sin vakt. Kanslern och
marsken voro de förnämsta orsakerna till allt ondt i riket. Redan från
längre tid tillbaka hade de sökt inskränka konungamakten. För att
bringa allmogen i träldom hade de afyttrat kronogodsen. För att få
hjelp af borgarena mot konungamakten hade kanslern skaffat
Stockholm stora handelsfriheter. För att vinna nya anhängare hafva dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
