Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Den messeniska smädeskriften - Messeniernes afrättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 4oo
Christina.
lemnade åt konungens godtycke att bestämma straffet, och bedröfligt
är att man bland dessa domare skall finna sådane män som
riksdrotsen Magnus Brahe, Axel Oxenstierna och Johan Skytte.
Ännu klandervärdare är förfarandet mot sonen, Arnold Johan
Messenius, som med sexton års fängelse fick plikta för sitt förtroende
till svenska regeringens rättskänsla, då han sjelfmant lemnade sig i
dess våld för att bättre kunna lägga i dagen sin faders och sin egen
oskuld och som, utan att ens vara anklagad, långt mindre öfverbevist
om några förrädiska stämplingar, blef vid sexton års ålder för lika många
år beröfvad sin frihet, endast emedan man förutsatte, att han liknade
fadern och kunde blifva lika farlig som han. Den ynnest, Christina
sedermera visade honom, var i sjelfva verket ingenting annat än en
rättvis, ehuru alltför sen upprättelse för hans oförtjenta lidanden,
hvaremot den dödsdom, han slutligen underkastades, icke kan betraktas
annorlunda än såsom ett politiskt mord för att skrämma dem, som
vågade klandra Christinas styrelse eller framställa anmärkningar mot
högadelns ledare. Den föregående undersökningen är också i flera
hänseenden upprörande — dess ledning af tvänne bland de i
smädeskrif-ten värst anfallna; föregifvandena, att sonen bekänt för att framlocka
bekännelser af fadern; hotelserna med pinbänken för att framtvinga
angifvelser mot ledarne af den sista riksdagsoppositionen o. s. v.
Slutligen är det i denna bedröfliga rättegång icke det minst
anmärkningsvärda, att rikets förnämsta domstol gjorde sig till redskap för
regeringens politiska förföljelse och afkunnade en dödsdom, utan att uppgifva
andra skäl än att den döende icke förhållit sig mot sin rätta
öfverhet som han bort, och sjelf erkänt sig vara värd döden, ett
erkännande, hvilket, vittnande om ett djupt förkrossadt och ångerfullt sinne,
snarare synes bort hafva framkallat en mildare dom eller åtminstone
ett den dömdes anbefallande i drottningens nåd.
Hvad åter den yngre Messenius beträffar, så var onekligen
innehållet af hans skrift sådant, att han enligt då gällande lag gjort sig
förfallen till dödsstraff, och domen kunde således icke gerna utfalla
annorlunda än som skedde; men här, om någonsin, hade väl
drottningen bort begagna sin benådningsrätt, då skriften i sin helhet så
omisskänligt vittnade om en öfverspänning, hvarunder författaren icke varit
vid full besinning, och äfven det hufvudlösa i hans sätt att gå tillväga
genom sin begäran om utanskriftens påtecknande af en tjensteman
inom kansliet tillräckligt visade, att han icke var någon farlig
stämp-lare mot rikets lugn. Mer än allt annat gör det dock ett vidrigt
intryck att Christina, som både genom minnet af det lika långvariga
som oförtjenta lidande, Arnold Johan Messenius varit i sin ungdom
genom hennes fars och hennes förmyndares förvållande underkastad,
och äfven af de mildare känslor, som tillhöra hennes kön, bort finna
sig manad till skonsamhet mot de båda Messenierne, likväl yrkade
mot dem en ännu strängare dom, än som af hofrätten afkunnades,
och sorgligt är det äfven att finna den store Oxenstierna inblandad i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
