Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Statsförvaltningen - Warnemünde skans och tull - Bremen och Verden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
Chr is tina.
Warnemiinde skans och tull var en annan besittning inom
Mecklenburg, hvilken Sverige, emot hertigens ifriga bestridande, tillegnade
sig på grund af en punkt i westfaliska freden, som tillerkände Sverige
de dåvarande sjötullarne i nämnda landskap. Då denna skans låg vid
inloppet till Rostock, hertigdömets enda hamn efter förlusten af
Wismar, hade hertigen gjort allt för att få behålla den, men den stannade
icke desto mindre i svenskarnes händer.
Bremen och Verden voro, näst Pomern, Sveriges förnämsta tyska
besittningar, men ännu mindre inbringande. Staden Bremens
förhållande till Sverige blef nemligen ett tvisteämne, som nödgade svenska
regeringen att hålla en betydande krigsstyrka i stadens närhet och
slutligen föranledde öppet krig.
Bremen hade af ålder varit en medelbar landsstad, lydande under
sin landsherre, erkebiskopen af Bremen, hvilken, såsom riksfurste, lydde
omedelbart under kejsaren; men, sedan invånarne riktat sig genom en
vidsträckt och vinstgifvande handel, hade de sökt få staden förklarad
för riksstad, hvarigenom de skulle blifvit befriade från sin lydnadspligt
mot erkebiskopen och endast fått kejsaren till öfverherre. En sådan
ansökning hade omkring år 1630 blifvit till kejsaren ingifven, men ej
blifvit bifallen. Mot slutet af trettiåriga kriget åter, då man började
förutse, att hela erkebiskopsdömet skulle tillfalla Sverige, hade kejsaren
utfärdat för Bremen den förut begärda fullmakten att vara en fri
riksstad, hvilket, tydligen beräknadt att minska Sveriges fördel af denna
landvinning och grundlägga ett tvistefrö för framtiden, synes vid
fredsslutet hållits hemligt, emedan i detsamma ingenting bestämdes om
stadens förhållande till svenska kronan efter landets afträdande till Sverige.
Emellertid, när svenska regeringen fordrade, att Bremen, som varit en
landsstad under erkebiskopen och nu stode i samma förhållande till
svenska kronan, borde till denna aflägga trohetsed, vägrades sådant af
borgarena, under åberopande af den erhållna fullmakten. Bremen vore
numera en fri riksstad, hvilken, såsom sådan, hade ingenting att göra
hvarken med det till Sverige afträdda erkebiskopsdömet eller med
svenska regeringen. Äfven när de svenske embetsmännen ville i Bremen,
såsom stiftets hufvudstad, sammankalla landtständerna för hyllningens
afläggande, afslogs sådant af stadens styrelse, utan högtidligheten måste
hållas i Stade, och Bremens styrelse förbjöd alla stadens invånare att
aflägga hyllningseden. Generalguvernören, hvartill den genom sina
krigsbedrifter i tretioåriga kriget berömde Hans Christofer von Königsmarck
blifvit utnämnd, fick taga sitt säte i Stade, och sedan riksrådet Schering
Rosenhane, enligt förordnande från svenska regeringen, ordnat
styrelsen samt landets skyldigheter mot sin nya öfverhet, hvilka
landtständerna slutligen efter långvarigt motstånd underkastade sig, blef
hyllningseden i Juli 1651 af dem aflagd. Staden Bremen åter kunde
hvarken med lockelser eller hotelser härtill förmås samt uppmuntrades till
fortfarande motstånd både af Holland och af kejsaren. Våldsamma
uppträden föreföllo icke sällan mellan stadsboerne och svenska krigare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
