Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Förhållandet till utländska makter - Förhållandet till Holland - Förhållandet till England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förhållandet till utländska makter.
495
handa förevändningar uppbringa svenska handelsfartyg, hvaremot
drottningen, ehuru utan rådets hörande, lät år 1653 i Stockholm taga i
beslag flera holländska köpmän, skepp och varor, hvilka ej frigåfvos
förr, än de i Holland tagne svenskarne och deras varor blefvo frigifne.
I allmänhet var förhållandet mellan Sverige och Holland föga
vänskapligt mot slutet af Christinas regering.
England hade länge varit hemsökt af de våldsammaste inre
skakningar. Carl I, dess konung sedan 1625, hade genom en sjelfrådig
styrelse råkat i strid med folkets ombud i parlamentet, och denna
strid hade från år 1642 öfvergått till öppet krig, i hvilket konungen
slutligen blifvit slagen och tillfångatagen i Juni 1647. Hans besegrare
Oliver Cromwell, den skickligaste bland parlamentets fältherrar, blef
härefter den egentlige innehafvaren af makten. Konungen stäldes
inför en domstol, dömdes till döden och afrättades i Januari 1649,
England förklarades för republik, Skottland och Irland tvingades att
underkasta sig dess välde och Cromwell lät af sitt krigsråd förklara sig för
republikens protector i April 1653.
Carl I, i nära förbindelse med Danmark och Spanien, hade stått
i föga vänskapligt förhållande till Sverige, hvarföre ock
förmyndarestyrelsen visat en öfvervägande benägenhet för parlamentet, utan att
likväl träda i öppet krig mot konungen. När Christina sjelf tillträdde
regeringen, förändrades förhållandena. Hon ogillade att parlamentet
gick så våldsamt till väga mot sin konung, och redan under hösten
1646 beslöt svenska regeringen att icke vidare lemna parlamentet
något understöd. När rättegången mot den fångne konungen var
börjad, vände sig hans son till Christina med enträgna böner om hjelp åt
den betryckte fadern; men innan något beslut i detta hänseende
fattades, kom underrättelse om konungens aflifvande, hvilket i Sverige ej
mindre än i det öfriga Europa väckte bestörtning och förbittring.
Drottningen ville genast förklara den engelska republiken krig och med
väpnad hand förhjelpa den afrättade konungens son till tronen, men
hennes förslag härom mötte i rådet ett allvarsamt motstånd. Jakob
De la Gardie förestälde henne, att den aflidne konungen alltid varit
mot Sverige fiendtlig och derföre icke förtjent någon hjelp. Man borde
ock nu icke heller blanda sig i en främmande stats angelägenheter
och derigenom blottställa riket för ett nytt krig. Drottningen måste
således inskränka sig till betygande af sin personliga välvilja för
prinsen, hvilken hon skyndade att erkänna såsom konung af Storbritanien
och Irland och hvilken hon på enskild väg skänkte 12 kanoner, 6000
musköter, 6000 pistoler samt lika många harnesk och svärd.
Följande året 1650 begärde prinsen hennes bemedling mellan honom och
ett mäktigt parti inom Skottland, och för detta ändamål skickade
Christina Cantersten såsom särkildt sändebud till honom samt lemnade
Honom å nyo något understöd i början af i6gi.
Det visade sig emellertid snart nog, att den nya engelska
styrelsen var i kraft, klokhet och skicklighet vida öfverlägsen den föregående.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
