Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Förhållandet till utländska makter - Förhållandet till Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5° 4
Christina.
bowa. De ryska sändebuden väckte då icke så litet uppseende, som
likväl ej var för dem särdeles smickrande, emedan det egentligen
föranleddes af deras obekantskap med sederna vid de mera bildade
europeiska hofven. Redan under festmåltiden efter deras första företräde
hos drottningen togo de sig ett godt rus, och när några dagar efteråt
beskickningens hufvudman kallades till drottningen, befans han midt
på förmiddagen så öfverlastad af bränvin, att han ej kunde infinna sig,
men bad att en annan gång blifva tidigare på morgonen underrättad,
när han skulle erhålla företräde. Vid svenska hofvet ansåg man ryssar
och tatarer stå ungefär på samma bildningsståndpunkt, men dock gjorde
sig den ryska beskickningen icke skyldig till något sådant beteende
som en tatarisk, hvilken år 1651 anlände till Stockholm. När de tre
förnämsta sändebuden åkte i samma vagn från ett företräde på slottet,
kommo de i gräl med hvarandra, hvilket snart öfvergick till slagsmål,
så häftigt, att slutligen alla vagnsfönstren slogos sönder, till stor
förlustelse för de talrika åskådarne, som samlat sig för att bese det
högtidliga tåget. Czar Alexei hade emellertid insett sina ryssars behof att
något mera närma sig de öfriga europeiska folken och önskade till en
början ombilda sin krigsmakt efter den svenska, då den mest ansedda
bland alla; men då han begärde tillstånd att värfva svenska soldater
och i sin tjenst antaga svenska officerare, vägrades sådant af svenska
regeringen, som ansåg det för Sverige nyttigast, att ryssarne förblefvo
så råa som möjligt. Likaså, när czaren år 1649 begärde att med
penningar få lösa tillbaka Ingermanland för att få en hamn vid Östersjön,
ville svenska regeringen på inga vilkor medgifva detta, utan sökte i
stället draga Rysslands handel från det ryska Archangel vid Hvita
hafvet till de svenska hamnarne vid Finska viken, hvilket likväl
förhindrades af holländarne, som deraf befarade minskning i sin handel på
Archangel och äfven lyckades öfvertyga czaren om det ofördelaktiga för
Ryssland af detta svenskarnes försök.
En tvistefråga hade emellertid uppstått mellan Sverige och
Ryssland derigenom, att ett stort antal svenska undersåtar flyttat till
Ryssland, sannolikt för att undgå den stränga knektutskrifningen och de
drygare skatterna i Sverige. I Stolbowafreden 1617 hade man
öfverenskommit, att de af det ena rikets undersåtar, som flyttade öfver till
det andra, skulle derifrån återsändas, men icke desto mindre hade från.
1617 till 1649 mer än 28,000 hushåll från Finland, Ingermanland och
Lifland flyttat in på ryska området, utan att blifva derifrån afvisade.
Svenska regeringen hade visserligen gjort framställningar om den
ingångna öfverenskommelsens iakttagande, men kunde, så länge det tyska
kriget fortfor, icke gifva något synnerligt eftertryck åt sina påståenden.
När deremot en rysk beskickning år 1649 ankom till Sverige,
förnyades dessa påståenden och det ur så hög ton, att ryssarne förbundo sig
ersätta Sveriges förlust genom dessa öfverflyttningar med 150,000 rubel
i penningar och 40,000 läster spanmål; men när spanmålen skulle
sändas till Sverige, utbrast i ryska staden Pleskow ett uppror. Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
