Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Förhållandet till utländska makter - Förhållandet till Polen - Förhållandet till Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förhållandet till utländska makter.
499
männa oredan i Polen efter Uladislai död väcktes också i svenska
rådet fråga om att anfalla Polen och dertill använda de värfvade
trupperna i Tyskland, som eljest efter westfaliska freden skulle afskedas.
Då någon yttrade, att ett sådant anfall borde för Sverige kunna blifva
lika fördelaktigt som den sista danska fejden, invände Axel
Oxenstierna, att det vore en betänklig sak att med krig öfverfalla ett
oskyldigt folk. Den danska fejden hade ock varit ett oförväget vågstycke,
hvilket blott genom Guds nåd fått en så lycklig utgång. Åke Natt
och Dag inföll: »Ja, men den samme Guden lefver ännu», hvartill
Oxenstierna svarade: »Visserligen, men skilnaden är, att kriget mot
Polen skulle vara orättvist och derföre ej förtjena Guds hjelp». Något
anfall blef också ej af, utan tvärt om sökte man härefter att förvandla
det tjugusexåriga stilleståndet mellan båda rikena till ständig fred.
För sådant ändamål afgick 1651 en svensk beskickning till Lübeck,
der polska sändebud mötte och franske ministern i Stockholm Chanut
var medlare. Här uppstodo dock genast vid underhandlingarnas
början tvister om de polska sändebudens fullmakt, emedan Johan Casimir
der bibehållit den svenska konungatiteln, likasom Sveriges vapen i sitt
nigill, samt kallat Christina »svenskarnes drottning» i stället för
»Sveriges drottning», hvarföre de svenska sändebuden, bland hvilka Salvius
var den förnämste, vägrade godkänna de polskes fullmakt och att med
dem sammanträda. Under sådana tvister förgingo flera månader, utan
att ens någon sammankomst kunde ega rum, oaktadt Chanut gjorde
sitt bästa för att bringa underhandlingarna i gång, och slutligen
upplöstes mötet, efter ett halft års sammanvaro, utan något resultat. Icke
bättre framgång hade det nya möte, som, mot slutet af följande året
1652, äfven hölls i Lübeck. Johan Casimir hade af kejsaren fått löfte
om hjelp, och sista polska riksdagen hade varit något mera medgörlig
än vanligt att bevilja krigsfolk och penningar, hvarföre han icke ville
frånträda något af sina anspråk, och således upplöstes äfven detta möte
efter tre månaders fruktlös sammanvaro.
Vi hafva förut omtalat, huru Christina beskyddade den polske
flyktingen Radziejowsky och huru hans af det svenska sändebudet i Polen
understödda stämplingar lätt kunnat framkalla ett fredsbrott mellan
båda makterna, om icke Johan Casimir förekommit det genom att vid
detta tillfälle iakttaga ett vida värdigare och klokare handlingssätt än
Sveriges drottning. Stilleståndet blef sålunda under Christinas regering
icke brutet, men öfvergick ej heller till formlig fred, och i allmänhet
var förhållandet mellan båda makterna föga vänskapligt.
Ryssland styrdes sedan Juli 1645 af czar Alexei, en son till czar
Michael Feodorowitsch Romanow, som varit en så varm beundrare af
Gustaf Adolf, att han med lysande fester firat dennes segrar. Äfven
Alexei visade sig angelägen om Sveriges vänskap. Vi hafva förut
omtalat, liuru redan, i Maj 1646 en större rysk beskickning infann sig i
Stockholm för att lyckönska drottningen till regeringens öfvertagande
och framföra czarens önskan om hennes bekräftelse å freden i Stol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
