Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Christinas regering såsom myndig drottning - Gunstlingarne - Clas Tott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunstlingarne: Clas Tott.
593
äfven under loppet af året 1652, slogs Tott på värja med en
fransman, af hvilken han fick åtskilliga skråmor. Då Bourdelot, förlitande
sig på drottningens ynnest, hade retat Tott, bevärdigade denne honom
visserligen icke med en utmaning, men trakterade honom i stället med
käpprapp. Hans duell med Steinberg hafva vi förut omtalat. När
Tott i Oktober 1653 utnämndes till öfverbefälhafvare öfver gardet,
visade sig gardesöfversten Christofer Dohna missnöjd häröfver, och
genast följde en utmaning. De möttes till häst, och striden fördes med
värja. Sedan de gifvit hvarandra flera skråmor, kastades Dohna ur
sadeln och Tott red hem såsom segrare. Någon tid derefter råkade
Tott i tvist med hertig Adolf Johan i anledning af De la Gardies onåd.
En utmaning följde, och båda voro redan på stridsplatsen, då bud kom
från drottningen, som blifvit underrättad om den tillämnade striden,
att de genast skulle infinna sig hos henne. Sedan detta skett, ålade
drottningen dem att bilägga tvisten, hvilket de också gjorde, ehuru med
synbar motvilja.
Tott var för öfrigt icke endast en hetsig slagskämpe, utan äfven
en ifrig spelare, som spelte både högt och olyckligt, hvilket, bland
annat, visar sig deraf, att han på en enda afton tappade 2,400 dukater,
den tiden en högst betydande summa.
Denne spelare och slagskämpe hade emellertid redan vid några
och tjugu års ålder hunnit rikets högsta värdigheter, utan några
tjenster mot det allmänna och endast genom drottningens ynnest. Man
finner likväl icke, att hans hastiga befordringar rönt någon motsägelse
inom rådet eller särskildt af Oxenstierna, som således i afseende å
honom visade sig mera undfallande, än när Magnus De la Gardie vid
samma ålder som Tott var i fråga att blifva riksråd. Någon täflan
om inflytandet på regeringsärendena hade han också ej att befara hos
Tott, som i allmänhet icke visade något sinne för inblandning i statens
angelägenheter. För öfrigt fans hos Tott, med alla hans fel, en viss
ridderlighet och öppenhet, som ingaf aktning och förtroende. Hade
han funnit någon medtäflare stå sig i vägen, så skulle han ej tvekat
att mana ut honom, men han skulle aldrig kunnat, såsom De la
Gardie, söka störta honom genom angifvelser eller förtal. Under
fortsättningen af sin bana visade han ock, att det ej fattades honom förmåga
samt i synnerhet att han i hög grad egde mod och beslutsamhet, och
om han också hade Christinas ynnest att tacka för sin hastiga
befordran, så gjorde han sig likväl i det följande förtjent deraf.
Totts befordringar upphörde också icke med Christinas afgång från
regeringen. Han blef generallöjtnant 1656 och sändes följande året i
ett diplomatiskt uppdrag till Paris, hvarifrån han i Februari 1657 skref
till riksdrotsen Brahe, att han ej kunde anförtro pennan hvad han
uträttat, men hoppades snart kunna yppa något, som »lärer vara hans
maj:t till högsta säkerhet och beröm». Att han utfört sitt uppdrag till
konungens belåtenhet, synes deraf, att han sedermera vid flera tillfällen
användes i diplomatiska värf.
Starbäck o. Bäckström. Ber. ur Sv. Hist. V. og
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
