Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Oxenstiernas död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
diamantring, hvilken han sjelf under sitt besök i Frankrike erhållit af Ludvig XIII och som värderades till 30,000 kr. Sedermera beredde han sig allvarligt och värdigt till afskedet från lifvet. När afskedsstunden närmade sig, frågade han efter nyheter om Christina, och då man berättade hvad man om henne visste, sedan hon lemnat Sverige, utbrast han: »Hon kommer att ångra sig, det har jag sagt henne förut; men hon har blifvit förryckt. Dock», tillade han med en djup suck, »hon är ändå den store Gustaf Adolfs dotter». Dessa ord voro de sista han yttrade. Samma dag, det var den 28 Augusti 1654, kl. 7 på e. m. slutades hans lefnad.
Carl Gustaf infann sig i dödshuset för att ännu en gång se den aflidne store mannen. Han stod länge försjunken i tankar, med blicken fästad å det förbleknade anletet, och utbrast slutligen: »Lycklig den, som så lefvat; lycklig den, som så dör!» Några dagar derefter skref han till Axel Oxenstiernas yngre son Erik, som vid faderns död var frånvarande i följd af ett uppdrag från konungen: »I eder fader har Sverige förlorat en redlig och rättsinnad fosterlandsvän och jag en minister, hvars like Sverige aldrig och Europa knappast någonsin egt. Mig har han städse varit trogen och bevisat så stora tjenster, att jag dem näppeligen kunnat belöna». Äfven i de sista raderna i detta bref visade Carl Gustaf, att han glömt det forna missförhållandet och blott ihågkom de tjenster Oxenstierna gjort honom såsom konung. Då han kort derefter utnämnde den aflidne rikskanslerens mest afhållne son Erik till hans efterträdare, låg äfven häri en hyllning åt den store hädangångnes förtjenster.
Den 31 Augusti skedde den aflidnes bisättning i Jakobs kyrka, men den 18 Mars 1655 firades den högtidliga begrafningen i Stockholms Storkyrka, der konungen, drottningen, alla i hufvudstaden varande ledamöter af rådet och en ganska stor samling för öfrigt bevistade densamma. Kistan fördes sedermera till rikskanslerens stamgods Fiholm inom Jäders socken, i hvars kyrka han låtit uppresa grafvårdar åt sina hädangångna föräldrar och syskon samt åt sina före honom aflidna barn, och i denna kyrkas hvalf har han ock fått sitt eget sista hvilorum. Hans sondotters son, grefve Axel Gabriel Oxenstierna, har der låtit uppresa en grafvård af marmor, men någon offentlig minnesvård, värdig denne, en af Sveriges, en af verldens störste män, söker man ännu förgäfves.
Axel Oxenstierna var äfven till sitt yttre en vördnadsbjudande personlighet: en reslig gestalt, med värdig hållning; ansigte och växt fylliga; håret brunt, kortklippt och bakåt kammadt; pipskägget krusigt, bredt och tvärklippt, tidigt grånande, likasom håret; pannan hög, med djupa jemnlöpande fåror; ögonen mörkblå, stora, djupt liggande, med uttryck af klokhet och välvilja, men derjemte af allvar och befallande öfverlägsenhet; munnen dold af läpp- och pipskägget; kinderna blomstrande ännu på hans gamla dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
