Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Oxenstiernas död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så skildras han under sin kraftfullare ålder, men Whitelocke har af hans personlighet under sista året af hans lefnad gifvit en skildring, som äfven kan förtjena anföras och hvars utförlighet visar hvilket djupt intryck denna personlighet gjort på den engelske ambassadören.
»Rikskanslern», berättar han, »var en stor, ansenlig och ganska vacker man, vid 71 års ålder. Han var klädd i svart, hade en liten rock, fodrad med skinn, och ingen hatt, utan bar på hufvudet en med skinn fodrad sammetsmössa. Hans gråa hår och långa, breda skägg bidrogo ej litet till hans vördnadsbjudande utseende. Hans ansigtsuttryck var allvarsamt, men lifligt tillika, och hans sätt värdigt, men med mycken belefvenhet. Strax vid inkomsten satte han sig med ryggen åt elden, emedan han sade den vara besvärlig för ögonen. Han talte med färdighet en ganska vacker latin, och ehuru han äfven var fullt hemma i fransyskan, ville han dock ej tala detta språk, emedan han sade sig ej finna hvarföre det borde nyttjas hellre än det gamla romarespråket, som var både vackrare och rikare. Under samtalet berättade han en mängd händelser från sin förflutna lefnad och anförde flera af Gustaf Adolfs bedrifter. Han bad icke sällan om ursäkt för sitt myckna talande, hvilket, såsom han sjelf sade, var en senilis garrulitas (en ålderdomspratsamhet); men det var ett stort nöje att höra honom, och i allt hvad han sade visade han stort förstånd och vidsträckta kunskaper.»
I sina anteckningar återkommer Whitelocke ofta till den gamle kanslern, öfver hvars långsamhet och betänksamhet han visserligen beklagar sig, men för hvilken han alltid röjer djup vördnad och beundran, och det är med synbar stolthet han berättar huru den store statsmannen tillåtit Whitelocke att få kalla honom sin fader.
På samma sätt finner man äfven i Chanuts anteckningar, ehuru denne var Oxenstiernas politiske motståndare och gjorde hans bekantskap under en tid, då hans verksamhet var betydligt inskränkt genom drottningens onåd, en mängd uttryck af aktning och beundran öfver hans öfverlägsna statsmannaegenskaper, hvilka erkändes äfven af sådana män som Richelieu och Mazarin. Den förre yttrade om Oxenstierna, att han var en outtömlig källa af väl uttänkta råd, och den senare, att om alla europeiska ministrar befunne sig på samma fartyg, borde styret öfverlemnas åt den svenske rikskansleren. Hugo Grotius, sjelf en af den tidens mest berömde män, ansåg Oxenstierna för sin samtids störste man. Polske storkanslern Lubomirski kallade honom »en prest utan prestvigning, en konung utan krona», och äfven Urban VIII, hvilken såsom påfve hade föga orsak att vara Oxenstierna bevågen, yttrade, att han var en af de utomordentligaste män, som verlden sett.
Det är högst sällsynt, att en framstående statsman vinner ett sådant erkännande af sin samtid, som i allmänhet plägar visa vida mera benägenhet att uppsöka hans svagheter än göra rättvisa åt hans öfverlägsenhet; men om samtida statsmän gåfvo Oxenstierna detta rättvisa erkännande, så vann han det i sitt hemland icke på långt när så, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
