Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Carl Gustafs förmälning
- Riksdagen 1655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der till sent på hösten. Då han efter freden i Roskild 1658 kom till Göteborg, mötte hon honom der och följde honom sedermera nästan oafbrutet under åren 1658 och 1659. När mot slutet af sistnämnda år lyckan började vända sig mot den förut så segerrike konungen, sattes det flera gånger i fråga, att drottningen skulle återvända till Sverige; men nu, under motgångarna, ville hon ännu mindre vara skild från honom än förut under lyckans dagar, och hon stannade också hos honom ända till hans död.
Riksdagen 1655.
Sedan Kock återkommit från sin beskickning till Polen och underrättelse ingått om det Bremiska krigets lyckliga afslutande, blef under konungens frånvaro, men på hans befallning, fråga om krigsrustningars företagande framstäld i rådet den 11 December 1654 af Erik Oxenstierna, som vid sin återkomst med den kungliga bruden blifvit den 20 Oktober utnämnd till sin faders efterträdare såsom rikskansler. Riksdrotsen Per Brahe yttrade sig för de ifrågasatta rustningarna och menade, att faran från Polen och Ryssland borde i främsta rummet afses. Magnus De la Gardie, som nu återinträdt i utöfningen af riksskattmästareembetet, utbredde sig mycket om fredens lycka, men slutade med att under för handen varande omständigheter förklara sig för kriget, samt föreslog tillika, att, såsom förut varit brukligt i dylika vigtiga frågor, tvänne bland rådets närvarande ledamöter skulle utses att mot hvarandra utveckla skälen för och emot. Denna framställning bifölls och Christer Bonde utsågs att tala för de ifrågasatta rustningarna, men Bengt Skytte att anföra skälen deremot.
Under den derefter följande omröstningen yrkade Christer Bonde, att man först borde angripa Danmark, emedan man eljest icke vore säker från detta håll. Jönköping och Kalmar vore svaga värn mot ett danskt anfall, som, medan svenska härarne stridde i Polen, kunde blifva för Sverige farligt, synnerligast om Danmark erhölle biträde från Holland. Carl Gustaf Wrangel och Arvid Wittenberg instämde i denna åsigt. Danmark kunde med fördel anfallas på samma gång från Sverige och från de svenska besittningarna i Tyskland. Under ett sådant krig hade man ingenting att frukta från polackarnes sida, som voro fullt upptagne af sitt eget krig mot Ryssland, hvaremot man under ett krig mot Polen lätt kunde befara ett anfall från Danmark. För öfrigt kunde man ju efter slutadt krig mot Danmark vända sig mot Polen.
Å andra sidan yttrade sig så väl Erik Oxenstierna som Per Brahe för kriget mot Polen. Man borde icke för den hotande faran från Danmark lemna ur sigte den redan för handen varande i Polen. Gustaf Adolf hade i afseende å Danmark följt en alldeles likartad politik, som nu var i fråga mot Polen. Han hade, derest en kejserlig här skulle inbrutit från Tyskland i de danska länderna, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:45:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/6/0042.html
