Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1655 - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestämmelser rörande reduktionen meddelades; och den 9 Juli utnämndes kommissarier för dess verkställighet, med Herman Fleming såsom ordförande. I sin för dem utfärdade instruktion befalte konungen dem att genast gripa verket an, så att man måtte få någon visshet om det löpande årets inkomster, och några få dagar derefter trädde kommissionen i verksamhet.
Ett vigtigt steg var sålunda taget till den af de ofrälse stånden så länge och så ifrigt yrkade samt
af adeln lika ifrigt bestridda reduktionen. Det var visserligen icke på långt när så omfattande,
som de ofrälse stånden önskat, och i synnerhet klagade man, att ingenting blifvit bestämdt om den
mängd skattehemman, som genom skattens försäljande eller förlänande till adeln blifvit eller voro nära att blifva förvandlade till frälsehemman och deras innehafvare från sjelfständiga bönder till adelns underhafvande; men början till en reduktion var dock alltid gjord och ingenting hindrade att den i framtiden kundje blifva mera omfattande. Adelns afsigt var tydligt att genom fjerdepartsräfsten friköpa sig från all ytterligare reduktion, men derigenom att konungen vid detta tillfälle trädde på de ofrälse ståndens sida, blef detta förekommet och frågan hållen öppen för framtiden. Det visade sig ock omisskänligt, att den sjelfständiga hållning, konungen härvid iakttog, i hög grad inverkade på både rådet och adeln, då det förra, efter att den ena dagen hafva öfverröstat konungen, likväl den nästföljande enhälligt öfvergick till hans åsigt och förmådde adeln att biträda densamma. Utan tvifvel befarade man att genom detta konungens närmande till de öfriga stånden blifva bragt till vida större eftergifter, än man nu underkastat sig, och föredrog derföre att få frågan undanskjuten, helst det förestående kriget kunde antagas gifva både konungen och ständerna vid deras nästa sammanträde så mycket annat att tänka på, att den ömtåliga frågan äfven då kunde med all sannolikhet antagas blifva hvilande[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
