Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara beredd, att de skulle söka vid första lägliga tillfälle återtaga det förlorade. Å andra sidan åter kunde Sveriges ställning såsom stormakt icke anses fullt betryggad, innan det vunnit den redan under sista danska kriget eftersträfvade besittningen af Bohus län, Skåne och Bleking samt sålunda fått sin sydliga gräns utsträckt till Kattegat, Öresund och Östersjön, och äfven innan dess besittningar i Lifland blifvit förenade med dem i Pomern och öfriga delar af norra Tyskland. Ditåt måste Sveriges eröfringspolitik antagas syfta, och så väl Danmark som Polen och tyska riket måste således anse sig fortfarande hotade af denna uppåtsträfvande makt, likasom äfven Europas då varande förnämsta sjömakt och handelsstat, Holland, måste finna sjöfarts- och handelsintressen i Östersjön hotade af en makt, hvars uppgift det tycktes hafva blifvit att göra sig till ensam herre öfver detta haf, dit också Ryssland, som af Sverige blifvit derifrån undanträngdt, måste af sitt läge finna sig manadt att söka å nyo framtränga. Hvardera af dessa Sveriges fem grannstater, ty såsom sådan kunde äfven Holland anses, då dess sjöfart var i så nära beröring med den svenska, måste sålunda betraktas såsom Sveriges naturliga fiende och den svenska regeringen följaktligen äfven egna särskild uppmärksamhet åt förhållandena derinom.
Danmark styrdes fortfarande af Fredrik III, hvilken Christian IV:s yngre son hade uppvuxit utan utsigt till tronen och i stället egnat sig åt det andliga ståndet. Han hade 1623 blifvit biskop i Verden och 1634 erkebiskop i Bremen, men sett båda stiften falla i svenskarnes händer och redan af denna anledning fått gammalt agg till Sverige, hvilket ytterligare ökades genom Sveriges anfall mot Danmark 1643, dess landvinningar i Brömsebrofreden och det beskydd Christina lemnat Fredriks hätskaste fiende Corfits Ulfeldt. Genom sin äldre broders prins Christians död i Juni 1647 hade Fredrik kommit tronen närmast och blef äfven under följande året sin faders efterträdare. Sluten, inbunden och utan att ega något af det öppna, frimodiga, vänligt nedlåtande väsende, som gjort hans far så omtyckt af danska folket, hade emellertid Fredrik en ganska fast vilja och öfvergaf aldrig hvad han en gång föresatt sig, ehuru han sorgfälligt gömde det inom sig till dess handlingens stund var inne. Han var sedan 1643 förmäld med Sofia Amalia, en dotter till hertig Georg af Braunschweig-Lüneburg, som spelade en temligen tvetydig rol under tyska trettioåriga kriget. Hon var i flera hänseenden ett öfverlägset fruntimmer, som genom sin skönhet och sitt vänliga sätt gjort sig omtyckt af folket och genom sin klokhet vunnit stort inflytande öfver sin gemål, hvilken hon förstod att ingifva samma hersklystnad, som utgjorde det mest framstående draget i hennes eget skaplynne. Båda måste, med djup inre harm, tills vidare underkasta sig den öfvermäktiga och äfven öfvermodiga adelns välde och stillatigande åse huru allt förföll under detta olyckliga adelsvälde. De hade ock i Corfits Ulfeldt, äfven såsom landsflyktig, en ganska farlig fiende, som först gjorde allt för att förmå svenska regeringen till ett anfall mot Danmark och äfven skulle lyckats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
