Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Södermanland, Dalarne, Helsingland, Ångermanland, Öster- och Vestergötland, tillsammans 46 kompanier, och man hoppades att få 40 örlogsskepp i sjön till våren. De finska regementena befaltes att gå till Lifland samt krigsfolket i Estland och Ingermanland att bryta upp, under afvaktan af ryssarnes krigsrörelser, och riksrådet Gustaf Adolf Lewenhaupt, i April 1655 utnämnd till fältmarskalk, skickades till dessa orter att der föra befälet under riksmarsken Gustaf Horn.
Största svårigheten var likväl icke att få dugligt krigsfolk och erfarne befälhafvare, men väl att erhålla tillräckliga penningemedel till krigskostnadernas bestridande. De af ständerna beviljade gärder voro härtill ej tillräckliga och främmande underhållspenningar funnos nu ej att tillgå. Åtskilliga utomordentliga utvägar måste derför anlitas. Så uppläts den 10 April 1655 stora sjötullen för tre år till riksrådet Gustaf Bonde och general-tullförvaltaren Mårten Augustinsson Lejonsköld, såsom säkerhet för en försträckning. Utförseltullen å koppar förhöjdes från 4 till 14 kr. skeppundet. Corfitz Ulfeldt lånade konungen en summa af 150,000 kr. att ersättas genom kontributioner i de tyska länderna, o. s. v.
Emellertid hade sålunda en, åtminstone för dåvarande förhållanden, ganska betydande styrka blifvit samlad. Endast från Sverige och Finland afgingo under året 1655 öfver 20,000 man till Pomern och öfver 16,000 man till Lifland. Härtill kommo de trupper, som dels förut funnos, dels nu blifvit värfvade i Bremen och Pomern, hvilka uppgingo till minst 15,000 man, så att Carl Gustaf hade öfver 50,000 man väl öfvade och utrustade trupper, jemte en flotta af 40 krigsskepp, att föra mot Polen.
Det var också med ganska högstämda förhoppningar man nu i Sverige motsåg det stundande kriget. Den franske ministern d’Avaugour skref i slutet af Maj, att han icke mera kände igen svenskarne: »De tala som om de öfvergingo till Polen icke för att strida, utan för att taga i besittning hvad dem behagar». Redan i början af Maj visste man ock i Sverige, att gränsstäderna i Stor-Polen ville underkasta sig svenskt beskydd.
Under tiden hade man ändtligen å polska riksdagen börjat inse nödvändigheten att taga något steg för att söka afvärja det hotande anfallet från Sverige, och i slutet af Maj beslöt riksdagen dit afsända en beskickning för att underhandla om fred. Denna beskickning, bestående af vojvoden Leczinsky med ett sällskap af icke mindre än 160 personer, anlände dock ej till Stockholm förr än den 24 Juni, då allt var rustadt till kriget. Mot sändebudets kreditiv var denna gången ingenting att anmärka, såsom förut alltid varit händelsen med de från Polen affärdade sändebudens, och Leczinsky fick också genast företräde hos konungen, för hvilken han framstälde den i Polen rådande lifliga önskan efter fred, som föranledt denna beskickning, samt förklarade tillika, att för de förolämpanden, som gifvit konungen anledning till sina rustningar, skulle upprättelse lemnas på ett sätt, som, utan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
