Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnärma Polens värdighet, borde fullt tillfredsställa Sveriges konung. Denne undvek emellertid att lemna något afgörande svar, utan hänvisade Leczinsky till rikskanslern. För denne erkände han, att hans konung ej mot Sverige gått till väga med den försigtighet, som polska republikens intressen fordrat. Nu hade likväl andra förhållanden inträdt. Polens senat önskade freden, som i flera hänseenden vore af vigt för båda folken. Ryssarnes härar ödelade nu Polens fruktbara land, och dessa afundsamma grannar kunde en dag äfven vända sig mot Sveriges besittningar. Bättre och mera statsklokt vore det således att vänligt bilägga tvistigheterna mellan Sverige och Polen samt med gemensamma krafter vända sig mot Ryssland. Erik Oxenstierna svarade, att freden först måste bringas
till stånd, innan man kunde tala om vänskapsförbund och deraf följande företag. Ställningen vore nu sådan, att oaktadt beskickningens ankomst och den fred, som nu erbjöds, såge sig konungen tvungen att föra sin krigsmakt inom Polens gränser. Dess konungs fiendtliga hållning så väl nu senast som under trettioåriga kriget hade föranledt Sveriges rustningar och dess härar måste nu föras inom ett främmande område för att minska kostnaden för Sverige att underhålla dem. Han öfverlemnade för öfrigt åt det polska sändebudet att fortsätta underhandlingarna i Stettin eller Danzig, ty konungens afresa var redan bestämd, och man underhandlade säkrast med vapen i hand. Vid ett nytt företräde, hvilket konungen lemnade Leezinsky, lofvade han att låta underhandlingarna fortsättas i Pomern, men nu kunde han ej uppskjuta sin resa, och den polska beskickningen tillsades att i Augusti möta de svenske fullmäktige i Stettin. I sjelfva verket voro dock fredsunderhandlingarna mellan Polen och Sverige härmed afslutade.
Den 1 Juli utfärdade konungen en instruktion för rådet, som under hans frånvaro skulle föra regeringen. Den 2 Juli hemkallades riksmarsken Gustaf Horn från Lifland för att under kriget öfvertaga vården om försvarsverket inom Sverige, och i stället fick konungens svåger, Magnus Gabriel De la Gardie, nu fullmakt att vara konungens generallöjtnant i Ingermanland, Estland och Lifland, med så vidsträckt myndighet, att han kunde afskeda officerare af alla grader, ända från fältmarskalken. Till hans biträde förordnades Bengt Skytte, som var guvernör i Estland och som skulle gå De la Gardie till handa med sina råd vid underhandlingarna med ryska czaren. Vid samma tid fick också Dureel, Sveriges sändebud i Köpenhamn, uppdrag att söka förmå konung Fredrik III att stänga Öresund för alla främmande flottor, emedan man befarade att Holland ville inblanda sig i det förestående kriget.
Den 9 Juli lemnade Carl Gustaf Stockholm och begaf sig till Dalarön, der svenska flottan af 40 krigsskepp, jemte ett stort antal transport-fartyg, med trupper ombord, låg segelfärdig under Carl Gustaf Wrangels befäl samt följande dagen hissade segel för att föra konungen och hans här öfver till Pomern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
