Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fälttåget 1655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han var Sveriges vän eller fiende. Då man emellertid hade stor anledning för antagandet, att han icke skulle kunna förmå sig till någotdera, fick De la Gardie förnyad befallning att med all makt fortskynda sin marsch, och tillika satte sig konungen med sina stridskrafter i rörelse för att hastigt bringa frågan till afgörande.
Den 9 November uppbröt Carl Gustaf från Warschau och förenade sig redan samma dag vid Novydwor med Stenbock, hvarefter han hade en svensk och polsk styrka af omkring 18,000 man under sitt befäl. Med denna styrka närmade han sig Thorn, hvilken rika och väl befästade stad den 25 November gaf sig utan motstånd, endast mot vilkor att få behålla sina fri- och rättigheter. Två regementen under generalmajor Mardefelts befäl inlades der såsom garnison, och derefter fortsattes tåget mot Weichselns mynningar, medan de brandenburgska trupperna öfver allt veko undan, utan att inlåta sig i någon strid. Under detta tåg inträffade generalmajor Waldemar, naturlig son af danske konungen Christian IV och nu i svensk tjenst, med tre i Tyskland värfvade regementen, bland hvilka ett anfördes af den sedermera så ryktbare Rutger von Ascheberg. Den 6 December stod konungen vid Elbing, då ännu rikare och fastare än Thorn, men som likväl redan den 10 gaf sig på samma vilkor som denna stad, hvarefter en besättning af 1,000 man der inlades. Vid Elbing förenade sig den 8 December De la Gardie med konungens här, som derefter uppgick till 24,000 man.
Efter Elbings öfvergång uppbröt Carl Gustaf den 11 December och stälde nu sitt tåg till Königsberg, dit de brandenburgska trupperna aftågat och der äfven kurfursten befann sig. Stenbock blef dock med en större afdelning af svenska hären qvarlemnad vid Weichsel-mynningarna för att intaga de mindre orterna der i trakten och förbereda Danzigs inneslutande. Med hufvudstyrkan skyndade konungen lika raskt som vanligt mot sitt föresatta mål och stod redan den 17 December i Neuendorf, på blott en mils afstånd från Königsberg. Kurfursten, som fruktade att med sin i jemförelse med den svenska ringa styrka blifva innesluten i staden, som icke var förberedd för någon belägring, tog nu åter sin tillflykt till underhandlingar, hvilka å svenska sidan hufvudsakligen fördes af rikskanslern Erik Oxenstierna och slutligen ledde till fördraget i Wehlau, som undertecknades den 7 Januari 1656 och hvari kurfursten erkände Sveriges länsrätt öfver hertigdömet Preussen, i stället att detta förut varit länspligtigt under Polen, samt förband sig dessutom att till Sverige afstå hälften af de i hertigdömet varande tullars inkomster, draga sina besättningar ur de städer inom det kungliga Preussen, der de ännu qvarstodo, samt bistå Sveriges konung med en hjelptrupp af 1,500 man, hvaremot han, ehuru likaledes såsom län under Sveriges rike, erhöll det i hans hertigdöme inskjutande biskopsstiftet Ermeland jemte staden Braunsberg.
Sedan detta fördrag var afslutadt, lades den af konungen förda hären i qvarter kring staden Friedland, medan Stenbocks afdelning, efter att hafva skingrat några polska ströfpartier samt intagit orterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
