Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fälttåget 1655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mewe, Dirschau och Stargardt, i början af Januari 1656 gick i vinterqvarter inom Pomerellen. Sjelf begaf sig Stenbock till Thorn för att bota en iråkad sjukdom.
Så slutade 1655 års fälttåg, ett af de mest lysande i Sveriges krigshistoria. Öfverallt hade de svenska vapnen varit segrande och inom några få månader hade största delen af Polen och af Preussen blifvit bragt under svensk lydnad. Dessa framgångar hade visserligen blifvit väsentligt underlättade af söndringarna inom Polen, och modlösheten hos de spridda polska skarorna, hvilka allestädes funno sig underlägsna, men de svenska härarnes rörelser, så vidt de stodo under konungens ledning, hade också varit så snabba och så väl beräknade, att fienden ingenstädes fått tillfälle att samla en större styrka samt hvarje försök dertill blifvit omintetgjordt. Torstenssons lärjunge hade här visat sig fullt värdig sin mästare, och Carl Gustaf hade i ledningen af de särskilda krigsrörelserna röjt en öfverlägsenhet, som med ens gifvit honom en plats bland tidehvarfvets störste härförare. Huruvida han under detta fälttåg visat samma öfverlägsenhet äfven såsom statsman, torde deremot mera kunna ifrågasättas. Att han öfverallt, dit han segrande framträngde, lät hylla sig såsom Polens konung, finner visserligen sin sannolikaste förklaring i sjelfva segerruset, men kan också förklaras af öfvertygelsen hos Carl Gustaf, det polackarne sjelfva måste inse omöjligheten af att under en sådan konung som Johan Casimir kunna värna sin sjelfständighet mot svenskar, ryssar och kosacker samt derföre helst borde sluta sig till den regent, af hvilken de säkrast borde kunna vänta skydd mot de då ännu halfvilda ryssarne och som tillika borde kunna införa ordning och enhet inom den polska statskroppen. Sverige och Polen hade förut någon tid haft en gemensam konung, och en nära förening mellan båda rikena borde för framtiden kunna gifva dem båda mesta trygghet mot Ryssland, som i sjelfva verket var bådas farligaste granne. Å andra sidan åter hade Carl Gustaf, hvars öfverlägsenhet väsentligen låg deri, att han vanligen lika moget och betänksamt öfvervägde sina beslut, som han blixtsnabbt verkstälde dem, så snart de voro fattade, bort utan svårighet kunna inse, att ett så djerft steg skulle framkalla allmän oro inom de europeiska makterna, bland hvilka Sverige då icke egde någon pålitlig bundsförvandt, och att han omedelbart skulle få Ryssland till fiende, snart nog äfven Holland och Österrike samt troligen också Danmark, i följd af dess nära förbindelse med Holland och dess fruktan för nya eröfringsplaner från Sveriges sida. Han borde äfven lätt kunnat förutse, att en sådan eröfring skulle blifva vida svårare att försvara än att göra, och tillika borde Polackarnes förhållande vid detta tillfälle hafva öfvertygat honom huru föga pålitlig deras hyllning var och huru litet de i sjelfva verket önskade en kraftig regent, som kunde göra slut på sjelfsvåldet och söndringarna, likasom han äfven bort finna, att han, såsom protestant, alltid skulle i det katolska presterskapet ega en fiende och af den katolska befolkningen ses med misstroende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
