Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårfälttåget 1656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de bättre polackarne bådo nu Johan Casimir blåsa till återtåg, för att rädda staden från förstöring, hvilket ock genast skedde; men endast de värfvade trupperna åtlydde denna signal. Den största hopen af uppbådade polska bönder aktade den icke, utan rusade in i staden och angrepo ett Bernhardiner-kloster, hvari de ännu lefvande svenskarne samlat sig och, tätt slutna till hvarandra, kämpade med förtviflans mod, väl vetande att ingen förskoning skulle gifvas dem af denna vilda hop. Då kom Czarniecki med en utvald ryttaretrupp ditsprängande och ropade, att konungen beviljade svenskarne dagtingan, hvarför striden genast skulle upphöra. De stormande läto dock ej hejda sig. De nedsköto Czarnieckis trumpetare, som gifvit hans befallning tillkänna, misshandlade hans ryttare och nedstucko hans egen häst; men Czarniecki lyckades dock slutligen hålla dem tillbaka, och så fingo svenskarne ännu en timmas uppskof för att uppsätta de särskilda punkterna. Canthersten var af dödsångest så darrande, att han ej förmådde föra pennan, men öfverste Johan Wrangel, en son till fältmarskalken, uppsatte förslaget och öfverste Forgel skyndade med detsamma till Johan Casimir, som genast lät de särskilda punkterna sig föreläsas, hvilka voro för svenskarne ganska hedrande, men dock af konungen godkändes för att rädda staden från plundring. Hoppet om en sådan hade likväl varit hvad som mest eggat de polska massorna, och när de nu erforo att de skulle gå miste derom, vände sig deras raseri emot deras egen konung. De rusade till hans bostad, ropande att konungen var polackarnes fiende och svenskarnes vän. Han hade inkallat de senare för att plåga de förre, derför sökte han också nu skydda svenskarne för polackarnes hämd, men den skulle i stället träffa den krönte förrädaren, o. s. v. Den kungliga lifvakten gaf likväl dessa skaror ett sådant mottagande, att de snart måste söka andra föremål för sin hämdlystnad. De drogo nu till de förnämsta rådsherrarnes och generalernes bostäder, men blefvo äfven härifrån bortjagade. För att emellertid gifva dem någon tröst öfver förlusten af det så ifrigt efterlängtade bytet lät konungen bland de oroligaste utdela 40,000 gyllen och hindrade icke plundringen af några i Warschau varande armeniska köpmansbodar. De plundrande började likväl sprida sig till andra delar af staden, och den polske öfverste, som skulle förhindra detta tilltag, vågade icke fullt lita på sitt eget manskap, utan begärde understöd af den tillfångatagna svenska besättningen, som eget nog nu biträdde att skydda den polska hufvudstadens befolkning mot dess egna landsmän. När Warschau sålunda uppgafs, återstodo endast 900 man af den 3,000 man starka besättningen, af hvilken likväl halfva antalet från början varit otjenstbart af sjukdomar och erhållna sår. De återstående 1,500 hade under fem veckors tid hållit den stora fiendtliga staden i lydnad och tillika försvarat dess bristfälliga murar mot en fiendtlig härsmakt, som en tid påstods, ehuru visserligen öfverdrifvet, uppgå ända till 100,000 man och som säkert uppgick till minst 40 gånger så stort antal, som de svenskar, hvilka kunde deltaga i försvaret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
