Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårfälttåget 1656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Krigshistorien har också få motstycken att uppvisa till ett sådant försvar, och det länder Johan Casimir till beröm, att han hedrade de modiga kämpar, som öfverlefde detsamma. De erhöllo fritt aftåg och rättighet att medföra sin egendom, dock ej hvad de tagit i Polen. Polska hären tyckte visserligen dessa vilkor vara allt för goda, men i hvad de anginge soldaterne och det lägre befälet blefvo de likväl fullgjorda. Deremot ville man alldeles icke släppa generalerne och allra minst den hatade Wittenberg. När denne fördes till Johan Casimir för att taga afsked och sedan hemförlofvas, fordrade en del polska adelsmän, att han skulle utlemnas till dem. »Wittenberg», sade de, »är den, som först uppeggat sin konung till polska kriget tvärt emot besvurna fördrag. Han har brutit den dagtingan, han beviljat den polska besättningen i Krakau, plundrat dervarande kyrkor och sedermera utsugit landet under ett helt års tid. Om han återställer åt godsegarne de penningar, han med hot aftvungit dem; åt kyrkorna de guld- och silfverprydnader, han med våld frånröfvat dem; åt knektarne den sold, han med svek frånstulit dem – så vilja vi medgifva, att han må behålla lifvet, men sin frihet får han aldrig!» I dessa rop instämde alla, och förgäfves anropade Wittenberg konungens nåd, under åberopande af hans vid undertecknandet af den ingångna dagtingan gifna löften; Johan Casimir vågade ej motsätta sig det allmänna ropet, och så fördes Wittenberg, jemte några bland de högre svenske befälhafvarne, tvärtemot det ingångna aftalet till Zamosz, der han följande året afled i fångenskapen[1].
Warschau hade sålunda gått förloradt för svenskarne, så mycken ära än desse inlagt genom dess försvar. Carl Gustaf hade icke glömt sina dervarande trogne krigare, men han insåg omöjligheten af att emot fiendens oerhörda öfvermakt lemna dessa sin krigare någon undsättning, utom i förening med kurfursten af Brandenburg, och det hade varit för att påskynda underhandlingarna med honom som Carl Gustaf lemnat sin hufvudstyrka och skyndat till Preussen. Kurfursten visade sig såsom vanligt mycket betänksam. Den svenske konungen hade visserligen räddat sig sjelf och öfverlefvorna af sin här ur det olyckliga vinterfälttåget; men svenskarnes makt i öfra Polen var i det närmaste tillintetgjord och farhågorna för Rysslands och kejsarens snart väntade deltagande i kriget mot svenskarne gjorde det ock för kurfursten så mycket betänkligare att uppträda såsom dessas bundsförvandt. Å andra sidan åter stod Carl Gustaf med en svensk här nu i hans närhet och kunde när som helst gifva sin vid Nowydwor stående hufvudstyrka befallning att äfven draga till Preussen samt derefter, med frånträdande af sina eröfringsplaner i Polen, inskränka sig till Preussens försvar, då kurfursten skulle gå miste om de förstoringar, hvarmed Carl Gustaf nu sökte locka honom. Upptäckten af ett bref från polske konungen till de preussiska ständerna, hvilket Erik Oxenstierna meddelade kurfursten, gjorde honom ock mera benägen att närma sig Carl Gustaf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
