Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Slaget vid Warschau
- Höstfälttåget 1656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bialolenka-skogen och sedermera under en svängning i en båge större än en halfcirkel gent emot en
mångdubbelt öfverlägsen fiende, utan att någonsin blottställa denna svängande här för fiendtliga
anfall från en obevakad punkt, samt under hela tiden behållande i sin hand denna 4,500 alnar långa samt omkring 500 alnar djupa massa, som om den varit en enda sqvadron. För att lyckligt verkställa en sådan rörelse fordras emellertid stor skicklighet och vana hos både det högre och det lägre befälet samt ett orubbligt mod så väl som den punktligaste lydnad och ordning hos manskapet. Allt detta fans ock i ganska hög grad hos den förenade hären, och från kurfursten samt Carl Gustaf Wrangel och brandenburgska fälttygmästaren Sparre, hvilka denna dag under Carl Gustaf ledde de särskilda härfördelningarna, ända ned till hvarje soldat, gjorde de denna dag vida mer än sin pligt och medverkade allesammans lika berömvärdt till den lysande segern[1].
Höstfälttåget 1656.
Följderna af slaget vid Warschau blefvo ej på långt när så vigtiga, som segern varit ärofull. Föreställningen hos Carl Gustaf, att den polska hären var ojemförligt talrikare än i sjelfva verket var förhållandet, hade förhindrat honom att upplösa sin slagordning för att förfölja den slagna fienden, innan denne redan till största delen hunnit sätta sig i säkerhet, och äfven om förföljandet hade blifvit tidigare anbefaldt, hade det ej kunnat verkställas med något eftertryck af en här, ytterligt utmattad af tre dygns vaka och hunger samt af tvänne dagars oupphörliga strider.
Den polska hären var sålunda väl slagen och skingrad, men icke krossad och oskadliggjord. Den polska drottningen, som med sina hoffruntimmer från en höjd åskådat stridens gång den 20 Juli, hade vid den förenade härens framryckande mot höjderna skyndat till Warschau och derifrån vid middagstiden begifvit sig till Lublin. Dit följde henne mot aftonen Johan Casimir med fotfolket. Han hade under dessa dagars strider gifvit flera bevis på personligt mod, men intet på härförareförmåga, lika litet som någon af hans fältherrar visat sig vara i stånd att leda det hela. Äfven Czarniecki, som vid flera tillfällen utmärkt sig i det s. k. lilla kriget, hade ej kunnat öfvertaga en sådan ledning, och den ende, som å polska sidan under dessa strider gjorde sig mera känd, var Johan Sobieski, hvilken alltid var färdig att med sina tatarer störta mot fienden och, ehuru ständigt tillbakaslagen, outtröttligt förnyade sina anfall samt i sjelfva verket under dessa dagar varit den förenade härens besvärligaste fiende. Ingen anade likväl då, att denne Sobieski, som nu så ihärdigt, men med så liten framgång tumlade om med sina tatarer, skulle i en framtid (1674–1696) blifva Polens konung
[1] Jfr Mankell, Berättelser om svenska krigshistoriens märkvärdigaste fältslag, sid. 540-575.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:45:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/6/0112.html
