Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härigenom antydt sina anspråk på de forna ryska, till Sverige afträdda landskapen Ingermanland och Estland. Han hade också länge röjt ett ifrigt sträfvande att utsträcka sina besittningar till Östersjön samt hördes ofta tala om den flotta, som der skulle byggas, och huru för dess bemannande 10,000 matroser skulle tillkallas från Svarta hafvets stränder. Ju större framsteg Carl Gustaf gjorde i Polen, desto ifrigare blefvo ock både kejsaren, Holland och Danmark att uppmana czaren till fred med det polska riket och till krig mot Sverige. Äfven från polska regeringen börjades underhandlingar om fred, och åtskilliga polska store gåfvo czaren förespeglingar om att blifva Polens konung. I samma mån blef han allt mera omedgörlig mot svenska regeringen. Han förde många klagomål öfver svenskarne och besvärade sig öfver hvarjehanda kränkningar af den besvurna freden. Alla föreställningar från svenska sidan voro fåfänga. De svenska sändebuden i Moskwa blefvo fängslade och misshandlade ända derhän, att den förnämste ibland dem, Gustaf Bielke, deraf tog döden. Allt utvisade att ett fredsbrott var nära förestående, mot hvilket man å svenska sidan måste vidtaga alla försigtighetsmått omständigheterna medgåfvo.
Öfverbefälet i Lifland var anförtrodt åt Magnus De la Gardie, som längre fram under året 1656 fick till sitt biträde, såsom kommendant i Riga, generalmajoren Simon Grundel-Helmfelt; i Estland åt guvernören derstädes, generalmajoren Bengt Horn af Åminne; i Ingermanland åt dess generalguvernör, riksrådet Gustaf Ewertsson Horn af Marienborg; i Finland åt fältmarskalken, riksrådet Gustaf Adolf Lewenhaupt.
Tillståndet i dessa landskap var emellertid ganska bekymmersamt. Om förhållandena i Ingermanland i början af året 1656 har man följande skildring af generalguvernören Gustaf Horn: »Fästningarna Nöteborg, Keksholm, Ivangorod och Narva äro förfallna. Mången man, som bor på landet, har bättre portar för sin gård, än jag funnit här å kronans fästningar. I Sverige har man presenterat stora planer och desseiner på papperet, men ingenting är verkstäldt. Soldaterne gå barfota och nakne: de ha på nio månader ej fått mer än en månads sold. I staten är en brist af 36,000 daler s. m. In summa, här ligger allt öfver ända. Så äro ock de andlige mot de verldslige och sig emellan oense, lag och rätt helt och hållet bortglömda, så att det med skäl kan kallas confusum chaos. Största orsaken till detta är att landshöfdingen mera sett på de stora herrars onåd, hvilkom hela landet inom ett års tid var tilldelt, än kronans billiga intresse. Om detta icke förändras, lärer innan kort detta landet vara helt omvändt af dessa betjenter och amtmän, som nu hafva dispositionen af allt».
Magnus De la Gardie, som hade högsta befälet öfver Estland och Ingermanland, uppgjorde visserligen och skickade till konungen ett utförligt förslag, huru Ingermanland skulle undsättas, men verkstälde ingenting af hela förslaget, och Horn fick af honom intet svar på sina framställningar om undsättning. Förhållandet mellan båda var icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
