Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heller det bästa, och i flera bref klagade Horn öfver De la Gardies åtgärder, så väl som att försvaret i allmänhet gick sömnigt och långsamt.
Redan i April 1656 började ryska ströfpartier ofreda gränserna, och den 3 Juni gick en rysk här öfver Ingermanlands gräns, nedhögg den svenska gränsvakten och stod redan följande dagen utanför Nöteborg, som anfölls af 250 större och mindre ryska fartyg. Fästningen, kringfluten af en strid ström, hade ett starkt läge, men ringa besättning, som dock modigt försvarade sig. Fienden spridde sig öfver hela landskapet så hastigt, att svenskarne måste i Nyen uppbränna 70,000 tunnor säd, på det den icke måtte tagas af ryssarna. Hela den ryska befolkningen öfvergick till fienden och svor czaren trohetsed, men den svenska och finska mördades, hvarest den kunde öfverkommas. De fasta orterna höllo sig likväl, och sedan undsättning kommit af nyuppsatt krigsfolk, blef landskapet åter någorlunda fredadt.
En rysk här af 2,500 man begynte den 5 Juli belägringen af Keksholm, till hvars undsättning öfverste Burmeister tågade från Viborg med 1,200 man, mest finska bönder. Vid Rautus kyrka anföllo honom ryssarne nattetid, men blefvo efter fyra timmars strid tillbakaslagna med en förlust af 200 man. Flerstädes slogos de finske bönderne med största tapperhet, och slutligen infann sig äfven en del af svenska flottan i skären att bidraga till landets försvar.
En talrik rysk skara framträngde mot Tavastland och spridde mycken förskräckelse, så att riksdrotsen Brahe erbjöd sig ännu en gång resa öfver till sitt älskade Finland för att leda dess försvar. Carl Gustaf hade dock redan dertill utsett Gustaf Adolf Lewenhaupt, som genast vid sin ankomst dit började rusta och utskrifva manskap. I Nyland och Tavastland begärde han hvar tionde man, men folket erbjöd sjelfmant hvar åttonde. Försvaret blef nu också på bästa sätt ordnadt, och inom årets slut voro ryssarne till största delen drifna ur landet.
Ryssarnes hufvudanfall gälde emellertid Lifland, mot hvilket czaren sjelf i början af Augusti förde en här, som enligt hans egen uppgift var 100,000 man stark. Deribland funnos åtskillige officerare, som lärt krigstjensten i Gustaf Adolfs skola, såsom Leslie, Hamilton m. fl, men i allmänhet var det ryska befälet föga krigskunnigt och soldaterne utan all krigstukt. Dünaburg, en liten stad med ofulländade fästningsverk och ringa besättning, blef först anfallet. Svenskarne, så få till antalet de än voro, försvarade sig modigt, flera tusen ryssar föllo vid stormningarna, deras fanor frånrycktes dem och uppsattes på vallarna, till hån för hela ryska hären; men då sköto ryssarne staden i brand och soldaterne öfvergåfvo sina poster på vallarna för att släcka elden. Kommendanten, öfverstelöjtnant Willigmann, fattade en fana, sprang med den upp på vallen och ropade åt sina krigare att lemna elden och skynda till vallarna för att göra sin skyldighet mot fienden. Under förvirringen hade emellertid fienden inträngt i staden, och då kommendanten nu såg ett längre försvar vara omöjligt, störtade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
