Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1657
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I början af året 1657, då kriget mot Danmark redan kunde betraktas såsom säkert förestående, kom till rådet konungens befallning att öfvertala ständerna, hvilka borde landskapsvis höras, till ökade bevillningar och till medgifvande af utskrifningens för 1658 uttagande redan 1657. I slutet på April begynte dessa landskapsmöten, till hvilkas förhandlingar vi återkomma vid berättelsen om rikets inre styrelse under Carl Gustafs regering. De beviljade, ehuru först efter många svårigheter, den begärda utskrifningen och äfven att den skulle få hållas efter mantal, så att hvar tionde vapenför man skulle få utskrifvas till krigstjenst, i stället att man under hela den senare tiden verkstält utskrifningen efter hemmantal, såsom mindre känbart.
Tillika hade konungen i början af året 1657 från Graudentz skickat en fullständig plan för det egentliga Sveriges försvar. Vaxholm skulle befästas, likaså Slite hamn på Gotland, och en skans byggas i Dalarne. Emellan Göteborg och Jönköping skulle ett läger bildas och förråd uppläggas i Halmstad, Göteborg, Kalmar och Linköping. Riksmarsken Gustaf Horn skulle föra befälet öfver krigsmakten i Sverige samt dessutom särskildt akta på Westergötlands och Hallands försvar. Riksdrotsen skulle begifva sig till Jönköping att värja gränsen mot Skåne. Stockholms försvar anförtroddes åt Arvid Forbus, Vermlands åt Harald Stake, Smålands åt Axel Lillie. I Finland skulle Gustaf Ewertson Horn föra befälet. Bland konungens i polska kriget öfvade härförare hemsändes fältmarskalken Gustaf Otto Stenbock samt generalerne Henrik Horn, Gustaf Oxenstierna och Gustaf Persson Banér.
Riksmarsken Gustaf Horn fick dock ej länge föra öfverbefälet, ty han afled redan den 10 Maj, hvarefter Per Brahe var den som egentligen ledde försvarsanstalterna, hvilket ganska kinkiga och vidt omfattade värf han utförde med högst berömvärd kraft och klokhet. Det var nu åter på Sveriges allmoge som rikets försvar hufvudsakligen hvilade, och den var nu, likasom vid så många föregående tillfällen, villig att bidraga dertill. Så länge kriget ännu ansågs aflägset eller man trodde det gälde att föra de utskrifne till utländsk ort, prutade man mycket emot de täta utskrifningarna och gjorde många svårigheter; men när kriget stod för dörren och det gälde försvaret af Sveriges område, vädjade man aldrig förgäfves till allmogens fosterlandskärlek. Riksdrotsen öfvertalade bönderne i Småland att gripa till vapen. Landshöfdingen i Dalarne Lorens Creutz uppsatte af hvar tredje eller fjerde man bland allmogen en trupp, hvilken de återstående skaffade underhåll, och sedan kriget kommit till utbrott, hotade dalkarlarne att gå man ur huset och slå ihjel alla danskar, icke blott dem, som infallit i Jemtland, utan alla som funnos i hela Norge, ja, äfven de svenska bönder, som i Vermland och Dalsland låtit förmå sig att gifva brandskatt åt fienden. I de nyvunna landskapen vågade man deremot icke förlita sig på allmogen. I Halland blef den afväpnad och hvarken i Jemtland eller på Gotland tillät man den att gripa till vapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
