Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1657
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För att möta det hotande nya kriget sökte Carl Gustaf äfven skaffa sig nya bundsförvandter, men lyckades endast att af sin svärfar, hertigen af Holstein, utverka 6,000 man hjelptrupper. Han sökte äfven hos Cromwell förbund och understöd, men denne fordrade hela Bremens område i pant för ett lån af några hundra tusen pund sterling och uppehöll konungen genom hvarjehanda undanflykter, utan att till slut kunna förmås ingå det förbund, hvarom han gifvit förhoppning. Endast från Frankrike erhöll konungen, ehuru först efter många underhandlingar, en summa af 200,000 rdr, hvilken dock var alltför otillräcklig för några större rustningar. För Sveriges försvar var någorlunda sörjdt, men för ett kraftigare uppträdande mot Danmark hade Carl Gustaf egentligen blott sin egen här. Denna var dock den yppersta, som på den tiden fans, och med sådana trupper, som Carl Gustaf förde från Polen, kunde man våga hvad som helst. Det var också den tiden aldrig svenskarnes sed att räkna sina fiender. Det nya kriget var för dem en glädje, emedan det skulle föras i rikare länder än det utsugna Polen, och de betraktade det såsom en vederqvickelse från de besvärliga polska fälttågen. Om framgången hyste hvarken Carl Gustaf eller hans krigare ringaste tvifvel, och han hade redan uppgjort en plan att sätta sin svärfader på Danmarks tron samt sjelf åtnöja sig med Skåne, Bleking, Bohus län och Norge, då den danska krigsförklaringen inträffade. Den afläts den 1 Juni 1657 och såsom skäl derför anfördes, att Sverige i westfaliska freden tagit Bremen från dåvarande danske prinsen, numera konungen; att Sverige efter Brömsebro-freden orättmätigt bibehållit Särna och Idre socknar; att landsförrädaren Corfits Ulfeldt erhållit beskydd i Sverige, samt att åtskilliga tullbedrägerier blifvit i Öresund begångna af svenska köpmän. I trenne särskilda skrifter sökte dessutom danska regeringen öfvertyga allmänheten om rättvisan af det begynta kriget, utan att likväl hvarken samtiden eller efterverlden kommit till annan öfvertygelse, än att det företogs både orättvist och oklokt.
Den 5 Juni kom det danska fejdebrefvet till Halmstad. De svenska trupperna voro då ännu icke samlade. Riksdrotsen var i Vernamo sysselsatt med de nyutskrifne knektarnes mönstring, och endast en svag postering stod vid Markaryd nära skånska gränsen. De trupper, som väntades, voro ännu under marsch, och fiendens framträngande lättades af den starka torkan, i följd hvaraf åar och bäckar voro nästan utan vatten. Under dessa brydsamma förhållanden visade Per Brahe en kraft och rådighet, som blef afgörande för hela fälttågets utgång. Han gaf genast befallning, att allt hemmavarande krigsfolk inom Kronobergs och Jönköpings län skulle samla sig vid Ljungby, uppdrog befälet i Vestergötland åt Douglas och bergslagens försvar åt Gustaf Oxenstierna, befalte Creutz, om möjligt, gå anfallsvis till väga mot Trondhjem samt begaf sig sjelf genast till Markaryd vid skånska gränsen, der han förblef under det trupperna småningom samlades bakom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
