Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1657
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter denna seger lemnade Brahe befälet åt Gustaf Otto Stenbock och begaf sig enligt konungens befallning till Stockholm att der leda regeringsärendena. Från Småland inträngde Stenbock i Skåne, men fann danska hären, öfver hvilken konung Fredrik nu återtagit befälet, så öfverlägsen i antal, att han ej vågade angripa den, utan drog sig tillbaka öfver halländska gränsen. Danska hären gick nu ock öfver åsen in i Halland och vid Kattarp en mil från Laholm möttes de båda härarne den 3 Oktober. Svenskarnes förtrupper och högra flygel, som utgjordes af nyutskrifvet folk, flydde i oordning, och ehuru det lyckades Stenbock att genom skickligt begagnande af en närbelägen höjd med sitt fotfolk återställa ordningen, måste han likväl lemna fienden i besittning af slagfältet och draga sig tillbaka inåt Småland. Han saknade mycket de kärntrupper, han anfört i Polen, och yttrade flera gånger sin önskan att hafva några af sina gamla ryttare hos sig, »så skulle man snart visa juten vägen tillbaka igen». Emellertid framträngde danska hären nu ända till Halmstad, och hela Halland blef härjadt. Den danska hären tycktes vilja förena sig med en anryckande norsk, då den med ens vände om den 20 Oktober och drog sig tillbaka in i Skåne. Detta återtåg hade vållats af underrättelsen om Carl Gustafs framgångar i Jutland, hvilka föranledt konung Fredrik att draga sin styrka närmare det egentliga Danmark. Emellertid blef Halland härigenom befriadt, och Stenbock förlade nu sitt högqvarter till Varberg för att kunna möta ett från Norge hotande anfall och äfven tukta snapphanarne, som blifvit allt talrikare i norra Halland.
Under återstående delen af året afstannade krigsrörelserna i Halland, och längs småländska gränsen mot Skåne och Bleking hade några sådana icke förefallit, emedan ingendera af de krigförande makterna haft några trupper att sända ditåt samt gränsboerne sig emellan afslutat s. k. »bondefred», hvilken tillgick så, att invånarne på båda sidor om riksgränsen trädde tillsammans under ledning af sina kyrkoherdar ock lofvade att icke på något sätt skada eller förorätta hvarandra.
I Bohus län hade Robert Douglas åtskilliga strider mot en norsk här under danska generalen Ivar Krabbe, men sedan Douglas blifvit kallad att förstärka Brahes här, hade den norska gjort åtskilliga ströftåg inåt Vestergötland och brandskattat flera delar deraf, utan att dock stanna någonstädes.
Ett försök af rikstygmästaren Erik Stenbock att med en svensk styrka infalla i Norge hade misslyckats. Efter en hel dags fäktning vid Hjertrums kyrka måste Stenbock åter draga sig tillbaka.
I Jemtland hade en norsk styrka infallit under sommaren 1657, men genast åter blifvit utdrifven. Mot hösten återkom fienden manstarkare och i hemligt förstånd med åtskilliga jemtländningar. Jemtland blef då intaget samt derifrån äfven Herjedalen, och i båda landskapen gaf sig befolkningen åter under danskt välde; men sedan landshöfdingen Lorens Creutz, i medlet af September, fått 600 dalkarlar samlade, tågade han med dem genom de öde skogar, som skilja
Dalarne från Herjedalen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
