Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1657
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och vid hans annalkande drog sig fienden tillbaka, hvarefter invånarne afväpnades och svuro ny trohetsed åt Sveriges konung. I Jemtland hade majoren Jon Andersson hållit sig i Frösö skans, oaktadt flera förnyade stormningar och ehuru fienden innehade hela det kringliggande landet. Äfven här återkom landskapet under svensk lydnad, och Lorens Creutz höll en sträng räfst med de förrädiska bönder och prester, som inkallat och understödt fienden. Nåd fick dock slutligen gå för rätt och dalkarlarne vände efter lyckligt utfördt ärende glade hem.
Svenska flottan under amiralen Clas Bielkenstiernas befäl hade i medlet af Juli lagt ut från Stockholm, men var så illa försedd med tågvirke och segel samt hade tillika sådan brist på dugligt sjöfolk, att den ej vågade genast gå den danska till mötes. Ännu den 5 September låg den för motvind under Öland. Dess brister hade emellertid blifvit efter hand afhjelpta, och Bielkenstierna gick nu med 32 bevarade kronofartyg, 7 bestyckade köpmansskepp och några brandskepp att uppsöka danska flottan, som under tiden kryssat i Östersjön samt brandskattat kusterna af Pomern och Rügen. Den 12 September fick man under Möen sigte på danska flottan, som bestod af 24 krigsskepp och 2 brandskepp under amiral Henrik Bielkes befäl, hvilken, då han fann sig underlägsen i fartygens antal, ville undvika en strid och drog sig åt sundet för att der förena sig med 8 krigsskepp, som lågo å Köpenhamns redd. Följande dagen, den 13 September, kommo dock båda flottorna i träffning med hvarandra, och Bielkenstierna befalte äntring af de fiendtliga fartygen, men flere bland de svenske skeppscheferne visade dervid sådan försumlighet, att oaktadt den svenska flottans öfverlägsenhet striden blef oafgjord och förlusterna ungefär lika på båda sidor. Hårdt väder hindrade stridens fortsättande under följande dagen, och derefter åtskildes båda flottorna, då den danska gick åt sundet och den svenska till Wismar för att proviantera. Sedermera stäldes flottans rörelser i samband med landthärens under konungens ledning.
Vi komma nu till de vigtigaste och enda afgörande tilldragelserna under kriget – de som leddes af Carl Gustaf i egen person. Vi hafva förut omtalat, huru konungen efter en marsch, som i skyndsamhet har få motstycken inom hela krigshistorien, stod den 2 Juli 1657 i Stettin. Den här, han nu hade samlad, var föga talrik och dess yttre föga fördelaktigt. Den var trasig, smutsig och uttröttad af det hastiga tåget; men den bestod af idel härdade och i många strider pröfvade krigare, som aldrig tvekade att mäta sig med hvilken styrka som helst. I Pomern drog konungen till sig de trupper Carl Gustaf Wrangel der sammandragit, och hade sålunda nu en styrka af omkring 13,000 man, med hvilken han i ny ilmarsch skyndade till Holstein. Hans ankomst var så oförväntad, att han fann den danska hären ännu stående på båda sidor om Elbe-floden och således söndrad i tvänne afdelningar, hvarigenom dess motståndskraft väsentligt försvagades. Danskarne hade den 16 Juni gått öfver Elben och inom kort tid intagit Bremens område, men vid underrättelsen om Carl Gustafs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
