Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Danska kriget 1657
- Danska kriget 1658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 14 December fick Wrangel befallning att med de fartyg han kunde hopsamla företaga en landstigning på Fyen, sedan numera för konungen försvunnit all förhoppning att för denna landstigning understödjas af en engelsk flotta. Redan den 17 begynte dock den starka frost, som sedermera var rådande under hela denna vinter, och nu ålades Wrangel att, om isen bar, gå öfver Lilla Belt till Fyen, hvilken befallning upprepades den 23 December, med tillägg att Wrangel icke behöfde afvakta konungens ankomst för att företaga öfvergången. Den måste dock tills vidare inställas, emedan isen åter bröt upp, och sedermera förgick en månad under fortsatta förberedelser att verkställa öfvergången på fartyg, af hvilka sex större och flera smärre lade sig vid ön Als, medan andra gingo till Middelfarts sund, det smalaste passet mellan Jutland och Fyen.
Under dessa tillrustningar slutade året 1657 och det följande, ett af de mest minnesvärda i Sveriges historia, begynte.
Danska kriget 1658.
Medan Carl Gustaf rustade sig att med vapenmakt anfalla Danmark, sökte han medelst underhandlingar frigöra sig från sina öfriga fiender. Han ville nu gerna ingå fred, men med hvarje fiende särskildt, och gjorde allt för att afböja den allmänna fredskongress hans fiender sökte tillvägabringa. Med Ryssland hade han förut börjat fredsunderhandlingar, och med Polen önskade han nu allvarligt en förlikning, hvartill Johan Casimir, missnöjd med och misstänkande sina bundsförvandter, icke vidare var obenägen. Genom dessa underhandlingar tillbakahöll han under den närmaste tiden så väl Österrikes som Brandenburgs anfall, emedan de hvar för sig befarade att genom en fred mellan Sverige och Polen komma att ensamme utkämpa striden mot Sverige, som i händelse af ett krig i Tyskland kunde påräkna bistånd från Frankrike. Då det förut varit Österrike, som verksammast förhindrat freden mellan Sverige och Polen, var det denna gång kurfursten af Brandenburg, som ifrigast uppträdde mot sin förre bundsförvandt. Han fruktade, om denna fred slöts, blifva utsatt för både Frankrikes och Sveriges hämnd samt föreslog derföre ett anfallsförbund mellan Österrike, Polen, Brandenburg och Danmark mot Sverige. Konung Leopold af Ungern, såsom han ännu kallades, innan han valdes till kejsare, tvekade för Frankrikes skull att så bestämdt uppträda såsom Sveriges fiende, men förmåddes slutligen dertill af sin frände, konungen i Spanien.
Underhandlingarna om detta anfallsförbund mot Sverige pågingo i Berlin under första hälften af Januari månad 1658 och för att närmare följa gången af dessa underhandlingar stannade Carl Gustaf i Wismar samt gaf Magnus Gabriel De la Gardie, hvilken han den 20 December föregående året utnämnt till främste ledaren af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:45:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/6/0169.html
