Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underhandlingarna med Polen, sin slutliga instruktion, enligt hvilken konungen nu icke längre gjorde anspråk på Preussen, utan åtnöjde sig med Polska Lifland, Kurland och Semgallen. Hans fordringar för öfrigt voro: en penningesumma till ersättning för Thorn och Elbing samt de öfriga orter Sverige ännu innehade i Preussen; en tredjedel af tullen vid Weichselmynningen, förlikning mellan Polen, Rakoczy och kosackerne, samt tillgift för alla inom polska rikets område, hvilka under kriget öfvergått på Sveriges sida. Johan Casimir fann dock äfven dessa vilkor oantagliga, det föreslagna förbundet mellan Sveriges fyra fiender ingicks och de förbundnes trupper sammandrogos vid Netze-floden.
Det angelägnaste för Carl Gustaf var således nu att raskt anfalla Danmark, innan han fick öfver sig sina öfriga fiender. Den 5 Januari lemnade han Wismar samt höll den 9 i Kiel med Wrangel, pfaltzgrefven af Sulzbach, markgrefven af Baden och flera andra af det högre befälet en rådplägning, efter hvilken det beslöts att utan uppskof företaga öfvergången till Fyen, vare sig på fartyg eller öfver isen. Då kölden kort derefter tilltog, skickades Wrangel till Fredriksodde för att sammandraga regementena och vidtaga nödiga anstalter för öfvergången. Kort derefter reste äfven konungen åt samma håll, sedan han i Holstein qvarlemnat 15 regementen under pfaltzgrefven af Sulzbach, för att gifva akt på de fiendtliga rörelserna i Tyskland.
Med öfvergången till Fyen såg det likväl ännu rätt bekymmersamt ut, då, för att begagna ett uttryck af en bland Carl Gustafs diplomater, »Gud med ens gjorde för konungen och hans här en brygga öfver hafvet». Vid Middelfart, der Lilla Belt är blott ett kanonhåll bredt, hindrades isläggningen af stark ström, men något söder om Middelfart, der sundet åter vidgar sig, trodde man, enligt erfaret folks utsago, att hären skulle kunna öfvergå, om frosten fortfore. En postering stäldes der, med befallning att hvarje timme undersöka isen, och från denna postering inberättades den 26, att isen var säker ända till Fyen. Wrangel lät då regementena bryta upp och intaga sina qvarter i byarna mellan Haderslev och Kolding längs hafsstranden. Den 29 mot middagen ankom konungen, som under tiden i Flensburg inväntat de Aschebergska och Weimarska regementenas ankomst från Bremen. Från byn Heilse, der Wrangel hade sitt högqvarter, red konungen, med Wrangel, öfver till Brandsö, en liten ö ungefär midt i det här halfannan mil breda sundet. Sedermera utsändes från ön 600 ryttare och dragoner att undersöka isfältet, hvilket skedde under oupphörligt skjutande från fienden vid Fyens strand, och hvarvid befans att strömmen, som bröt sig mot Ivernæs udde, redan mycket förminskat isens styrka. På sjelfva udden hade fienden samlat hela sin styrka samt uppfört förskansningar, hvari flera kanoner voro uppstälda, äfvensom 1,500 bönder voro uppbådade att längs stranden söndersåga isen.
Under sådana förhållanden ansåg konungen öfvergången ej på denna punkt kunna företagas, utan skickade Dahlberg att skaffa underrättelse, om den möjligen kunde ega rum från Fredriksodde, hvarjemte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
