Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Freden i Roskilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skåne, Halland, Bleking samt Bohus- och Aggershus län. Sedan han framträngt till Fredriksodde, sökte sändebud från Frankrike och Brandenburg, som infunnit sig i Köpenhamn för att söka förekomma krigets utbrott, bemedla fred, och ett sändebud från England förenade sig innan kort i deras bemödanden. På deras framställning utnämnde äfven Carl Gustaf ombud att föra underhandlingen; men då det ena af dessa ombud var Corfitz Ulfeldt, danske konungens oförsonligaste fiende, och när denne framstälde Carl Gustafs här ofvan omnämnda fordringar, var det icke svårt för konung Fredriks bundsförvandter, konungarne af Ungern och Polen, att förmå honom till en vägran att underhandla om särskild fred, och då Carl Gustaf icke ville medgifva, att underhandlingarna finge ske å en allmän fredskongress, förföll frågan för denna gång.
När svenska hären intagit Fyen, var, såsom vi redan nämnt, konung Fredrik villig att träda i särskild fredsunderhandling, hvilken äfven Carl Gustaf medgaf samt utsåg till sina ombud Corfitz Ulfeldt och Sten Bielke.
När Carl Gustaf den 6 Februari kommit öfver Stora Belt till Grimsted på Laaland, skref han derifrån till sina sändebud i England, att ingen kunde förhindra honom att bibehålla sina redan gjorda och snart förestående eröfringar, om ej Holland. Det var derföre för honom af synnerlig vigt att kunna påräkna bistånd från England, och om protektorn genast understödde honom med folk och flotta, ville konungen till honom afstå Buxtehude nära Elbe-flodens utlopp och Lehe skans vid Weser-flodens mynning. »Kommer jag», heter det vidare, »i full besittning af Danmark och Norge, vill jag afträda till honom hela Bremen och lemna England fri fart i sundet».
Carl Gustafs planer hade sålunda nu blifvit betydligt vidgade, detta dock under förutsättning af skyndsamt och kraftigt bistånd från England. I sjelfva verket var, äfven sedan han lyckligen hunnit till Seland, hans ställning icke sådan, att han kunde våga bringa fienden till det yttersta. Hela hans här utgjorde föga öfver 5,000 man. Om Stenbock kunde till honom föra förstärkning från Skåne, var ännu osäkert. Under tiden drog konung Fredrik till sig trupper från alla håll. Kunde Köpenhamn ej genast tagas, utan kriget drog ut på tiden, så vore troligen en holländsk flotta snart att förvänta, likasom äfven Sveriges öfriga fiender då sannolikt skulle skynda till Danmarks bistånd och utsigterna till en förmånlig fred blifva helt andra än nu.
Å andra sidan rådde nu den största bestörtning och oro i Köpenhamn. Staden hade ansetts tillräckligt skyddad af hafvet och var föga befästad åt landsidan. Dess vallar voro förfallna och den var dessutom illa försedd för en belägring, äfvensom söndring och nedslagenhet rådde i folkets sinne. Ännu innan svenska härens öfvergång till Laaland var känd i Köpenhamn, hade konung Fredrik afsändt rikshofmästaren Joachim Gersdorff och riksrådet Christen Skeel, att, om än med stora uppoffringar, söka utverka fred. De åtföljdes af Cromwells sändebud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
